Texter på ämnet

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

Det finns kvinnor som redan har många barn och inte vågar berätta för släkt och vänner att de väntar ett till. De är rädda för kritik från dem som, nu när det finns p-piller, anser att en barnrik familj är gammalmodig. Och det är verkligen så att det kan vara svårt att försörja en stor familj nuförtiden. Vad säger Ni om detta?

Jag välsignar de föräldrar som med glädje tar emot det uppdrag som Gud anförtror dem och får många barn. Och jag uppmanar alla äkta par att inte täppa till livets källor och inbjuder dem till att ha ett övernaturligt perspektiv och mod att fostra en stor familj, om Gud ger dem en sådan.

När jag lovordar de barnrika familjerna syftar jag inte på dem som endast är resultatet av fysiska relationer. Jag syftar på familjer som föds ur utövandet av de kristna dygderna, som har en hög aktning för den mänskliga värdigheten och som vet att det inte räcker med att föda barn om man vill göra dem till Guds barn, utan att man också åtar sig en utdragen uppfostran. Det som kommer först är att ge liv, men det är inte allt.

Det kan finnas fall där livets gång visar att det är Guds vilja att en familj skall vara liten. Men de teorier som gör barnbegränsning till ett ideal eller till en allmän plikt är brottsliga, okristliga och omänskliga.

Att försöka stödja sig på en förment efterkonciliär anda för att angripa de barnrika familjerna skulle innebära att förfalska och förvanska den kristna läran. Andra vatikankonciliet förkunnade: Bland de äkta makar som så fyller sin av Gud anförtrodda uppgift måste man särskilt nämna dem som efter ömsesidig överenskommelse och moget övervägande villigt åtar sig att väl uppfostra ett större antal barn. (Pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes, nr 50). Paulus VI kommenterade på följande sätt detta ämne i ett tal den 12 februari 1966: Vi önskar att det nyligen avslutade Andra vatikankonciliet hos de kristna äkta makarna sprider den anda av storsinthet som gör det möjligt för Guds nya folk att växa i antal … De bör alltid hålla i minnet att utbredningen av Guds rike och möjligheten för Kyrkan att genomtränga mänskligheten för att förmedla den eviga och jordiska frälsningen också är beroende av deras frikostighet.

Antalet barn är inte i sig själv avgörande. Att ha många eller få barn gör inte av sig själv en familj mer eller mindre kristen. Det avgörande är att man lever det äktenskapliga livet på rätt sätt. En äkta ömsesidig kärlek överskrider makarnas gemenskap och omfattar också denna gemenskaps naturliga frukt, barnen. Själviskhet däremot hotar att förr eller senare reducera kärleken till en simpel tillfredsställelse av drifter och förstör de band som förenar föräldrar och barn. Det barn som misstänker att det kommit till världen mot föräldrarnas vilja, som upplever att det inte fötts som en frukt av föräldrarnas rena kärlek, utan på grund av oförsiktighet eller räknefel, kan knappast känna sig som ett gott barn — ett äkta barn.

Jag sade att antalet barn i och för sig inte är avgörande. Men utan tvivel är det så att angreppen på de barnrika familjerna beror på bristande tro. De är en produkt av en social miljö som är oförmögen att förstå sig på generositet; en miljö som försöker dölja sin egoism och vissa onämnbara handlingar bakom skenbart altruistiska motiv. Paradoxalt nog är det de länder som uppnått högst levnadsstandard som propagerar för barnbegränsning och som försöker påtvinga andra länder detta. Kanske skulle man ta deras argument för barnbegränsning mer på allvar om samma argument ledde dem till att ge bort en del av sitt överflöd till de behövande. Men så länge detta inte sker är det svårt att se att de verkliga motiven bakom argumenten skulle vila på något annat än hedonism, maktpolitik och en demografisk neo-kolonialism.

Jag är inte omedveten om de stora problem som mänskligheten brottas med eller de konkreta svårigheter som den enskilda familjen kan ställas inför. Jag tänker ofta på detta och mitt faderliga hjärta, som jag måste ha som kristen och som präst, känner djupt. Men det är ändå inte legitimt att försöka lösa problemen med sådana medel.

Jag förstår inte hur det kan finnas katoliker — ännu mindre när det handlar om präster — som sedan många år tillbaka med gott samvete rekommenderar p-piller för att undvika befruktning. Det går inte an att visa ett sådant sorgligt lättsinne och ignorera påvarnas undervisning. De borde heller inte hävda — som de gör med en otrolig nonchalans — att påven när han inte uttalar sig ex cathedra endast är en privat teolog som kan ta miste. Bara det att tycka att påven har fel och man själv har rätt vittnar om en måttlös arrogans.

De glömmer dessutom att påven inte bara är lärare, ofelbar när han uttryckligen säger så, utan också Kyrkans främste lagstiftare. Och i detta fall har den nuvarande påven Paulus VI otvetydigt påbjudit att man i denna svåra sak är förpliktad att följa alla de föreskrifter som den vördade Pius XII efterlämnade, eftersom de fortfarande är giltiga. Och Pius XII tillät endast bruket av vissa naturliga metoder — inte p-piller — för att förhindra befruktning i några enskilda och svåra fall. Att råda någon att göra motsatsen skall följaktligen betraktas som svår olydnad mot påven i en allvarlig angelägenhet.

Jag skulle kunna skriva en tjock bok om alla de olyckliga följder som bruket av dessa eller andra artificiella preventivmedel för med sig. Det leder till söndring i äktenskapet, eftersom mannen och kvinnan inte längre ser sig som äkta makar utan som medbrottslingar; till olycka, otrohet, andlig och psykisk obalans, stor skada för barnen, förlust av den äktenskapliga friden … Men jag tror inte att vi behöver gå in på allt detta: jag föredrar att helt enkelt lyda påven. Om påven någon gång skulle säga att det är legitimt att bruka en viss medicin som medel för barnbegränsning, skulle jag hålla mig till det som påven sagt. Jag skulle i allt följa påvens och moralteologins normer och skulle i varje enskilt fall, efter att ha övervägt de uppenbara risker som jag nyss nämnde, ge det råd som jag ansåg rätt i enlighet med mitt samvete.

Jag skulle alltid hålla för ögonen att vår världs framtid inte ligger i händerna på dem som vill söva andens liv och begränsa alla frågor till att handla om ekonomi eller välstånd. Frälsningen finns hos dem som förstår att den moraliska normen syftar mot människans eviga bestämmelse, hos dem som tror på Gud och generöst bemöter trons krav och hos dem som hjälper sin omgivning att uppskatta vårt livs övernaturliga mening.

Denna visshet bör leda oss till att inte uppmuntra eskapism, utan till att på ett effektivt sätt sträva efter att var och en skall få tillräckliga materiella resurser, att det skall finnas arbete för alla och att ingen skall drabbas av orättvisa begränsningar i familjen eller samhället.