Texter på ämnet

Hur är Opus Dei organiserat?

Eftersom kallelsen till Verket finner en man eller en kvinna i hans eller hennes normala liv, mitt i deras arbete, som jag nyss förklarade, kan Ni lätt förstå att Opus Dei inte grundar sitt arbete på kommittéer, styrelser, möten osv. Ibland har jag till somligas förvåning gått så lång att jag kallat Opus Dei för en oorganiserad organisation. De flesta medlemmarna, nästan alla, lever på den plats där de skulle ha levat om de inte varit medlemmar av Opus Dei, i sina hem, med sin familj, på den ort där de har sitt arbete.

Och det är just där som varje medlem av Verket förverkligar Opus Deis målsättning: att försöka bli helig genom att göra sitt liv till ett dagligt apostolat, vanligt, småskaligt om man så vill, men uthålligt och gudomligt effektivt. Det är det som räknas. För att ge näring åt detta liv, som består av helighet och apostolat, får Opus Deis medlemmar det andliga stöd, råd och orientering som de behöver. Men bara inom det specifikt andliga området. I allt annat — i arbetet, i relationerna till andra — handlar de efter eget huvud. Dessa områden kan utgöra grund för deras helgelse och också i sig helgas och bli ett medel för apostolat.

Alla lever sålunda sina egna liv, med de relationer och plikter som det för med sig, och de vänder sig till Verket för andlig rådgivning. Detta fordrar ett visst mått av struktur, men bara ytterst lite. Allting görs för att begränsa det till det absolut minsta nödvändiga. Verket organiserar trosundervisning som varar livet ut. Den utbildningen hjälper medlemmarna att hitta fram till en aktiv, uppriktig och ärlig fromhet och en glöd som leder till den ständiga bön som utmärker en kontemplativ människa och till en personlig ansvarsfull apostolisk verksamhet, fri från varje spår av fanatism.

Alla medlemmar vet dessutom var de kan finna en Opus Dei-präst, till vilken de kan vända sig med samvetsfrågor. En del medlemmar, mycket få till antalet jämfört med det totala antalet, lever tillsammans för att ta hand om de andras andliga behov eller för att driva vissa apostoliska verksamheter. De bildar ett hem, precis som vilken kristen familj som helst, och fortsätter att arbeta i det yrke de alltid haft.

I varje land finns ett regionalt styre, som alltid är kollegialt till sin karaktär, och som förestås av en consiliarius. I Rom finns den centrala ledningen som utgörs av personer av olika nationaliteter. Opus Dei struktureras i två avdelningar, en för män och en för kvinnor, som var och en är helt självständig och förenade enbart i Generalpresidenten. (*Sedan Opus Dei blev upprättat som personalprelatur heter den personen prelat. Han är Opus Deis egen ordinarie. För sitt ledningsarbete får han hjälp av sina vikarier och sina råd. Prelaten väljs av Opus Deis generalkongress och valet måste bekräftas av påven, som kyrkorätten traditionellt har bestämt för prelater som äger jurisdiktion och väljs av ett kollegium)

Jag hoppas att jag har gjort tydligt vad jag menar med oorganiserad organisation: att det andliga har företräde framför organiserandet, att medlemmarnas liv inte blir uppbundna av förhållningsorder, planer och möten. Var och en står för sig själv, förenad med de andra endast genom en gemensam anda och en gemensam önskan om helgelse och apostolat som följer honom i strävan att helga det egna vardagslivet.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

I dessa dagar talas det mycket om hur man skall demokratisera utbildningen, så att alla samhällsskikten får tillgång till den, och man kan inte föreställa sig ett universitet som inte skulle bidra till den sociala utvecklingen. Hur uppfattar Ni denna demokratisering och hur kan universitetet uppfylla sin sociala funktion?

Ett universitet bör fostra en sann tjänsteanda hos sina studenter, en vilja att tjäna samhället och att bidra till det allmänna bästa genom sitt yrkesarbete och sitt samhällsengagemang. Akademiker bör vara ansvarstagande medborgare med ett sunt engagemang i andra människors problem och de bör generöst engagera sig i dem och försöka lösa dem på bästa sätt. Att förmedla allt detta är universitetets roll.

Alla som har den nödvändiga begåvningen bör ges tillträde till högre utbildning, oavsett social bakgrund, finansiell situation, ras eller religion. Så länge dessa faktorer utgör hinder är demokratiseringen av utbildningsväsendet bara tomma ord.

Kort sagt: universitetet bör vara öppet för alla och bör utbilda studenter så att deras framtida yrkesarbete kan komma alla till godo.

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?

För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.

Skulle studenter och professorer kunna använda sig av sin frihet för att politisera universitetet om den politiska situationen i ett land skulle bli så tillspetsad att deras samvete säger dem att de måste handla så, eftersom det saknas andra tillåtna medel för att bevara landet från att ta skada?

Om ett land helt och hållet skulle sakna politisk frihet, kunde följden bli att universiteten urartar och upphör att vara en plats för alla och i stället blir till ett slagfält där olika åsiktsriktningar kämpar mot varandra.

Hursomhelst anser jag att det vore bättre att använda studietiden till att skaffa sig en gedigen utbildning och till att forma sitt sociala samvete. På så sätt lär sig de som senare skall styra samhället — studenterna av idag — att inte känna motvilja inför den personliga friheten, vilket verkligen är ett patologiskt förhållningssätt. Om universitetet görs till ett debatt- och beslutsforum för konkreta politiska problem får detta lätt till följd att den akademiska friden går förlorad och studenterna utvecklar ett partiskt tankesätt. Universitetet och landet får sedan svårt att bli av med totalitarismens kroniska sjukdom, av vilket slag det än må vara.

När jag säger att universitetet inte är platsen för politik vill jag klargöra att jag inte utesluter, utan tvärtom önskar, att det skall finnas normala politiska uttrycksmöjligheter för alla medborgare. Även om mina åsikter i denna fråga är mycket konkreta vill jag inte utveckla saken mer eftersom mitt uppdrag är av prästerlig natur, inte politisk. Det jag här sagt till er är något som jag kan tala om, eftersom jag anser mig stå universitetsvärlden nära och eftersom allt som har att göra med universitetet väcker mitt livliga intresse. Jag bedriver inte politik, jag varken vill eller kan göra det, men min juridiska och teologiska bakgrund, och likaså min kristna tro, gör att jag alltid står upp för alla människors legitima rätt till frihet.

Ingen kan tvinga på andra trossatser i världsliga frågor, eftersom det inte existerar några sådana. Inför konkreta problem, vilka de än må vara, gäller det att studera dem väl och sedan handla i enlighet med sitt samvete, med personlig frihet och på eget ansvar.

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?

Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.