Texter på ämnet

Hur förklarar Ni Opus Deis enorma framgång och med vilken måttstock mäter Ni den?

När ett företag är av övernaturlig art är framgång eller misslyckande i ordens vanliga bemärkelse inte särskilt viktigt. Redan den helige Paulus sade till de kristna i Korint att det i fråga om det andliga livet är Guds uppfattning som räknas och inte vad vi själva eller andra tänker om oss.

Det är otvivelaktigt så att Verket idag har spridit sig över hela världen, det omfattar män och kvinnor av 70 olika nationaliteter. Uppriktigt sagt så är det något som förvånar också mig. Jag kan inte finna någon mänsklig förklaring förutom att det är Guds vilja. Anden blåser var den vill och använder sig av vem den vill för att helga människor. Allt detta ger mig anledning att ödmjukt frambära mina tacksägelser till Gud och be om nåden att alltid få tjäna honom.

Ni frågade mig också med vilken måttstock jag mäter denna framgång. Svaret är mycket enkelt: med helgelsens, på helgelsens frukter.

Opus Deis viktigaste apostolat är det vittnesbörd medlemmarna ger genom sina liv, genom samtal med varje människa de möter i det vardagliga livet, med vänner och arbetskamrater. Vem kan mäta den övernaturliga effektiviteten i detta tysta och ödmjuka apostolat? Den hjälp vi får från en lojal och seriös vän eller det inflytande en god mor utövar över sin familj är omöjliga att värdera.

Men kanske gäller Er fråga de apostolat som Opus Dei utför genom de kooperativa verken. Ni kanske menar att man där kan mäta resultaten utifrån en så att säga mänsklig och teknisk synvinkel. Det är ju möjligt att mäta om en yrkesskola verkligen lyckats med uppgiften att främja arbetarnas sociala utveckling, eller om ett universitet ger sina elever lämplig kulturell och yrkesmässig utbildning. Om det är detta arbete Ni avser så vill jag svara att en del av förklaringen till det goda resultatet är att de personer som deltar i detta apostoliska arbete är yrkesmän och -kvinnor som förbereder sig väl för uppgiften att undervisa andra i det som är deras egna yrken. Detta betyder bl. a. att man inte går efter en på förhand given mall utan tar hänsyn till behoven i just det området och anpassar verksamheten till de rådande omständigheterna.

Men jag upprepar att Opus Dei inte primärt är intresserat av arbetets effektivitet ur en rent mänsklig synvinkel. Om arbetet kröns med framgång eller inte beror, förutom på att arbetet är väl utfört, på att det hjälper de inblandade att älska Gud mer. Framgången beror också av att de inblandade får uppleva broderskapet till medmänniskorna och att de manifesterar det i ett oegennyttigt tjänande av mänskligheten.

I Spanien berömmer sig Opus Dei av att deras medlemmar är människor ur alla samhällsklasser. Gäller detta också den övriga världen eller är det riktigt att Opus Deis medlemmar i andra länder snarare kommer ur de övre samhällsskikten, från toppskikten inom industri, statsförvaltning, politik och de fria yrkesutövarna?

I Spanien, liksom i hela världen, tillhör människor ur alla samhällsgrupper Opus Dei: män och kvinnor, gamla och unga, arbetare, affärsmän, tjänstemän, lantbrukare, företrädare för de fria yrkena osv. Det är Gud som kallar, och han gör ingen skillnad på människor.

Men Opus Dei berömmer sig inte av något. Apostoliska initiativ växer genom den Helige Andes andetag och inte genom mänskliga ansträngningar. I en organisation med världsliga mål vore det självklart att publicera imponerande statistik om antalet medlemmar, deras ställning och kvalifikationer. Organisationer som strävar efter världsligt anseende brukar göra det. Men när man strävar efter att uppnå helighet, skulle ett sådant beteende främja kollektivt högmod. Och Kristus vill att såväl den enskilde kristne som den kristna gemenskapen skall vara ödmjuk.

Hur förklarar Ni Opus Deis växande betydelse? Är det budskapet i sig som attraherar, eller är det också en återspegling av den allmänna oro som utmärker vår tid?

Vår Herre väckte till liv Opus Dei 1928 för att påminna kristna om att han, som vi kan läsa i Första Moseboken, skapade människan till att arbeta. Vi vill på nytt framhålla Jesu exempel, han som tillbringade trettio år i Nasaret och arbetade som hantverkare. I Jesu händer blev yrkesarbetet, liknande det som utförs av miljoner människor världen över, en gudomlig uppgift. Det blev ett bidrag till vår återlösning, en väg till frälsning.

Opus Deis anda återspeglar den underbara verklighet, som varit bortglömd under århundraden, att allt hederligt och väl utfört arbete kan förvandlas till en gudomlig handling. Tjänar man Gud finns inga andraklassens arbeten, alla är väldigt viktiga.

För att älska och tjäna Gud behöver man inte göra märkliga eller ovanliga saker. Kristus kallar alla människor, utan undantag, till att vara fullkomliga så som er himmelske Fader är fullkomlig (Matt 5: 48). Att bli helig betyder för de allra flesta människor att helga arbetet, helga sig i arbetet och helga andra genom arbetet. På så sätt kan de möta Gud i sitt vardagliga liv.

Det faktum att arbetet värderas högre i dagens samhälle gör det uppenbarligen enklare för vår tids människor att förstå den aspekt av den kristna budskapet som Verket betonar. Men ännu viktigare är den Helige Andes inflytande. Genom Hans livgivande verkan får vår tid bevittna en stor förnyelserörelse inom hela kristenheten. Om man läser Andra vatikankonciliets dekret, ser man att en viktig del av denna förnyelse just består i uppvärderingen av det vanliga arbetet och av den kristna kallelsen att leva och verka i världen.

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.