Texter på ämnet

Lekmännens uppdrag gäller både Kyrkan och världen. Detta missförstås ofta eftersom det finns en tendens att framhäva den ena aspekten på bekostnad av den andra. Hur skulle Ni förklara lekmännens uppdrag – dels i Kyrkan och dels i världen?

Jag anser att de på intet sätt bör betraktas som två olika uppdrag. Lekmännens specifika roll i Kyrkans uppdrag är att på ett omedelbart och direkt sätt helga den sekulära verkligheten, den timliga ordningen, världen — inifrån.

Förutom denna specifika uppgift har en lekman (liksom klerker och ordensfolk) vissa grundläggande rättigheter, skyldigheter och fullmakter inom den kyrkliga gemenskapen som har att göra med hans juridiska status som en av de döpta: att aktivt delta i liturgin, att ha möjlighet att medverka direkt i hierarkins apostolat och att, när tillfrågad, ge råd till hierarkin i själavårdande frågor.

Den specifika uppgift som tillkommer lekmannen som lekman, och den allmänna uppgift han har som en av de döpta motsäger inte varandra. Snarare utgör de två kompletterande lager. Att en lekman endast skulle koncentrera sig på sin specifika uppgift och glömma bort sin roll som döpt vore lika absurt som att föreställa sig en blommande gren som inte hör till ett träd. Men att glömma lekmannens verkliga, specifika och rättmätiga uppgift, eller att missförstå detta apostolats utmärkande drag och vilket värde det har i Kyrkan, vore att reducera Kyrkans blomstrande träd till en vidunderlig naken stam.

Opus Dei har spelat en ledande roll i utvecklingen av lekmannaskapet i modern tid. Därför vill jag be Er beskriva de huvudsakliga dragen i denna utveckling.

Jag har alltid menat att det grundläggande draget i utvecklingen av lekmannaskapet är en ny medvetenhet om den kristna kallelsens värdighet. Guds kallelse, dopets insegel och nåden innebär att varje kristen kan och bör helt och fullt förkroppsliga tron. Varje kristen måste bli alter Christus, ipse Christus (en annan Kristus, Kristus själv), närvarande bland människorna. Den Helige fadern har uttryck det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel: ”Det är nödvändigt att man åter ger dopet sin fulla betydelse, dvs. att vi genom dopets sakrament blivit inympade i Kristi mystiska kropp — Kyrkan (…) Att vara kristen, att ha mottagit dopet, bör inte ses som något likgiltigt eller oviktigt. Istället bör dopet lämna en djup och glädjefylld prägel på varje döpt persons samvete. (Ecclesiam suam, del I).

I en predikan Ni höll i Pamplona i oktober förra året, under en mässa som firades när Navarras universitets vänförening höll sin generalförsamling, talade Ni om kärleken mellan man och kvinna i ordalag som rörde oss djupt. Många läsare har skrivit till oss och berättat vilket intryck Era ord gjorde på dem. Kan Ni säga oss vilka värden som är allra viktigast i den kristna äktenskapet?

Jag talar i ett ämne som jag har stora insikter i på grund av mångårig erfarenhet av själavård i många länder. De flesta av Opus Deis medlemmar är gifta och den mänskliga kärleken och de äktenskapliga plikterna utgör en del av Guds kallelse för dem. Opus Dei lär att äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse, som får många konsekvenser för den personliga helgelsen och för apostolatet. Det är nu nästan 40 år sedan jag började predika om äktenskapet som en kallelse. Mer än en gång har jag sett hur mäns och kvinnors ögon lyst upp när de hört mig säga att äktenskapet är en av denna jordens gudomliga stigar som vi får vandra på. De hade trott att hängivelsen till Gud var oförenlig med den ädla och rena kärleken mellan man och kvinna.

Syftet med äktenskapet är att hjälpa gifta personer att helga sig själva och att helga andra. Därför får de motta en särskild nåd genom det sakrament som Jesus Kristus instiftade. De som är kallade att helga sig genom äktenskapet finner i det äktenskapliga livet, med hjälp av Guds nåd, allt de behöver för att bli heliga, för att varje dag identifiera sig mer och mer med Jesus Kristus och för att leda människorna i sin omgivning närmare Herren.

Därför tänker jag alltid med hopp och tillgivenhet på de kristna hemmen, på alla de familjer som sprungit fram ur äktenskapets sakrament. De är ett strålande vittnesbörd om det stora gudomliga mysteriet — sacramentum magnum! (Ef 5:32), det stora sakramentet — som föreningen och kärleken mellan Kristus och hans Kyrka utgör. Vi måste arbeta på att dessa kristna celler i samhället föds och utvecklas med inriktning på att sträva efter helgelse, medvetna om att redan det allra första sakramentet, dopet, ger alla kristna ett gudomligt uppdrag som var och en bör uppfylla på sin egen livsväg.

De kristna makarna måste vara medvetna om att de är kallade att helga sig själva genom att helga andra, att de är kallade att vara apostlar och att deras främsta apostolat gäller hemmet. De måste förstå att detta med att grunda en familj, att uppfostra barn, att låta sin kristna tro stråla ut över samhället är en övernaturlig uppgift. Framgången och effektiviteten i deras liv — deras lycka — hänger på att de är medvetna om denna specifika uppgift.

Men de får inte heller glömma att hemligheten med den äktenskapliga lyckan ligger i det vardagliga livet, och inte i dagdrömmeri. Att lyckan består i den stilla glädjen att komma hem efter en arbetsdag, i det kärleksfulla umgänget med barnen, i hemmets dagliga bestyr där hela familjen hjälps åt. Den består i att möta bekymmer och svårigheter med ett gott humör och med en sportslig anda och i att ta vara på alla tekniska hjälpmedel som civilisationen ger oss för att göra hemmet trevligt, livet enklare och barnens uppfostran mer effektiv.

Ständigt säger jag till dem som Gud har kallat att bilda ett hem att de alltid skall älska varandra med samma förhoppningsfulla kärlek som de hyste under förlovningstiden. Den som tror att kärleken tar slut när livets oundvikliga bekymmer och svårigheter dyker upp har en torftig uppfattning om äktenskapet, som är ett sakrament, ett ideal och en kallelse. Just då växer sig kärleken stark. De bekymmer och motgångar som forsar över familjen kan inte släcka den verkliga kärleken eftersom makar som generöst gör uppoffringar tillsammans binds starkare samman. I den heliga Skrift läser vi: Aquae multae — de många svårigheterna av fysiskt och moraliskt slag — non potuerunt extinguere caritatem, kan inte släcka kärleken (Höga V 8:7).

Ni har just hört den högtidliga läsningen av de två texter ur den Heliga Skrift som hör till Mässan den 21:e söndagen efter Pingst. Efter att ha lyssnat till Guds ord har ni ramen inom vilken jag vill lägga fram det jag har att säga. Det är en prästs ord, förmedlade till en stor familj av Guds barn, i hans heliga Kyrka. Det är ord som vill vara övernaturliga, som vill förkunna Guds storhet och hans barmhärtighetsgärningar mot människorna, ord som vill förbereda er för den överväldigande Eukaristin, som vi idag skall fira på universitets campus.

Tänk ett ögonblick på vad jag just har sagt. Vi firar den heliga Eukaristin, det sakramentala offret av Herrens kropp och blod, detta trons mysterium som sammanbinder kristendomens alla mysterier. Vi firar således den mest heliga och betydelsefulla handling som vi människor, tack vare Guds nåd, kan utföra i detta liv. När vi tar del av Herrens kropp och blod frigör vi oss på sätt och vis från rummets och tidens band och förenar oss med Gud i himlen, där Kristus själv skall torka tårarna ur våra ögon, där varken död, sorg eller klagan skall finnas mer, eftersom den gamla världen skall vara borta (Jfr Upp 21:4).

Denna trösterika och djupa sanning, som av teologerna kallas för Eukaristins eskatologiska betydelse, kan emellertid missförstås. Den har också blivit missförstådd varje gång man försökt framställa det kristna livet som något enbart andligt – spiritualistiskt, menar jag – som ett liv endast avsett för de rena, ett släkte av ovanliga människor som inte befattar sig med denna världens föraktliga ting, eller som på sin höjd tolererar dem eftersom de av nödvändighet är länkade till anden så länge vi lever på jorden

När man ser saker och ting på detta sätt blir kyrkobyggnaden den främsta ramen för det kristna livet. Att vara kristen består då i att besöka kyrkan, att delta i gudstjänster, fastna i en sluten kyrklig miljö, i en avskild värld, som utger sig för att vara himlens försal, medan den vanliga världen går sin egen väg. Den kristna läran och nådens liv skulle följaktligen bara liksom snudda vid mänsklighetens historias jäktiga förlopp utan att någonsin riktigt möta den.

Denna oktobermorgon, när vi nu förbereder oss att fira åminnelsen av Herrens påsk, förkastar vi rätt och slätt denna förvrängda syn på kristendomen. Reflektera en stund över ramen för denna vår Eukaristi, för vår tacksägelse. Vi befinner oss i ett alldeles speciellt tempel: man skulle kunna säga att universitetets campus är skeppet och att universitetets bibliotek är altartavlan; där borta finns maskiner som skall resa nya byggnader och över oss välver sig Navarras himmel …

Bekräftar inte denna bild för er, på ett uttrycksfullt och oförglömligt sätt, att det vanliga livet är den verkliga platsen för ert kristna liv? Mina barn, där era bröder, medmänniskorna finns; där era förhoppningar, ert arbete och era kära finns — där skall ni möta Kristus varje dag. Det är mitt bland jordens mest materiella ting som vi skall helga oss, genom att tjäna Gud och alla människor.

Ett äkta kristet sinne, som bekänner allt kötts uppståndelse, har på ett självklart sätt alltid opponerat sig mot ”desinkarnationen”, utan att för den skull vara rädd att dömas ut som materialistisk. Därför är det legitimt att tala om en “kristen materialism” som frimodigt motsätter sig de materialismer som inte erkänner andens existens.

Vad är väl sakramenten — som tidiga kristna författare beskrev som avtryck av Ordets inkarnation — om inte det tydligaste uttrycket för den väg som Gud har valt för att helga oss och leda oss till himlen? Ser ni inte att varje sakrament är Guds kärlek med all sin skapande och frälsande kraft, som Gud ger oss genom att använda sig av materien? Vad är väl denna Eukaristi, som nu nalkas, annat än vår Frälsares vördnadsvärda kropp och blod, som erbjuds oss genom denna världs anspråkslösa material, vin och bröd, de naturliga elementen, odlade av människorna, som det senaste ekumeniska konciliet påminde oss om?( Jfr Gaudium et Spes, nr. 38)

Man förstår, mina barn, att Aposteln kunde skriva: Allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud (1 Kor 3:22-23). Det handlar om en uppåtgående rörelse som den Helige Ande, som utgjutits i våra hjärtan, vill framkalla i världen: från jorden ända till Herrens härlighet. Och för att klargöra att allt omfattas av denna uppåtgående rörelse, till och med det som verkar mest prosaiskt, skriver den helige Paulus: Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära (1 Kor 10:31).