Texter på ämnet

En del av dagens ungdomar uppfattar den kristna fromheten som skenhelig och lämnar den nästan helt åt sidan. Kanske är det en reaktion på en påtvingad trosundervisning, som ibland inskränker sig till att lära ut slentrianmässiga och sentimentala fromhetsövningar. Vad är Er lösning på detta?

I själva frågan finns lösningen: att först med exempel och sedan med ord lära ut vari sann fromhet består. Skenhelighet är bara en sorglig pseudoandlig karikatyr som vanligtvis kommer sig av bristande kunskaper i trosläran och en viss brist i karaktären. Det är klart att detta väcker avsky hos dem som älskar uppriktighet och äkthet.

Med glädje har jag sett hur den kristna fromheten slår rot i ungdomar, på samma sätt nu som för fyrtio år sedan när de ser den levas uppriktigt i andras liv:

- när de förstår att bön är att tala med Gud såsom man talar med en far, med en vän: inte anonymt utan personligt, på tu man hand,

- när man försöker få de ord med vilka Kristus inbjuder till ett förtroligt möte att genljuda i deras inre: vos autem dixi amicos (Joh 15:15), jag har kallat er vänner,

- när man kraftfullt vädjar till deras tro så att de inser att Herren är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

Samtidigt är det mycket viktigt att de förstår att denna enkla och innerliga fromhet också kräver att man utövar de mänskliga dygderna, att den inte kan inskränka sig till att en gång i veckan eller några gånger om dagen göra några fromma övningar: fromheten måste genomsyra hela livet och fylla arbete, vila, vänskap och nöje — allt —, med mening. Vi är Guds barn hela dagen, även om det finns stunder som vi särskilt avsätter för att meditera över det gudomliga barnaskapet, som är fromhetens själva kärna.

Jag sade att ungdomar förstår detta mycket väl. Jag vill också tillägga att var och en som försöker tillämpa detta på sitt eget liv kommer att känna sig ung livet ut. En kristen som lever i nära förening med Jesus Kristus kan också som åttioårig med full rätt smaka på orden som uttalas vid altarets fot: Jag skall träda fram till Guds altare. Till Gud som är min ungdoms glädje (Ps 43:4).

Anser Ni då att det är viktig att lära barnen att utöva sin tro redan när de är små? Tycker Ni att familjen bör praktisera några andaktsövningar tillsammans?

Detta är det bästa sättet att ge sina barn en kristen uppfostran, anser jag. Den heliga Skrift berättar om familjer bland de första kristna som fick nya impulser och nytt liv tack vare Evangeliets ljus. Den helige Paulus kallar dem husförsamlingar (jfr 1 Kor 16:19).

Erfarenheten visar att man i alla kristna miljöer får goda resultat av den naturliga och övernaturliga introduktion till fromhetslivet som kan ges i hemmets varma atmosfär. Barnet lär sig att räkna in Herren bland sina nära och kära. Det lär sig att se Gud som sin fader och Jungfru Maria som sin moder och det lär sig att be genom att följa föräldrarnas exempel. Ser man detta är det inte svårt att förstå vilken stor apostolisk uppgift föräldrarna kan utföra och varför det är deras skyldighet att öva en äkta fromhet så att de kan överföra, snarare än lära ut, denna fromhet till sina barn.

Ni kanske undrar på vilket sätt man skall göra det. Det finns fromhetsövningar — de skall vara få, korta och regelbundna — som alltid har utövats i kristna familjer och som jag tycker är utmärkta: bordsbönen, gemensam rosenkransbön (även om det i våra dagar inte saknas de som kritiserar denna solida marianska andaktsform), morgon- och aftonbön. Dessa bruk kan skilja sig mellan olika områden, men jag anser att man alltid bör främja att hela familjen tillsammans utför någon fromhetsövning, i all enkelhet och naturlighet, utan skenhelighet.

På så sätt ser man till att Gud inte blir en främling som man besöker en gång i veckan, på söndag, i kyrkan. Han betraktas och behandlas som Han verkligen är, inte bara i kyrkan utan också i hemmet. Herren har ju sagt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där finns jag mitt ibland er (Matt 18:20).

Jag säger det som en tacksam och stolt son: jag ber fortfarande själv, morgon och kväll, högt de böner jag lärde mig som barn från min mors läppar. De för mig till Gud, de får mig att känna den ömhet som ledsagade mina första steg som kristen. Och när jag frambär åt Herren den dag som börjar eller tackar honom för dagen som gått, ber jag honom att han i den eviga härligheten skall föröka lyckan för dem som jag särskilt håller av och att han sedan låter oss vara tillsammans i himlen i all evighet.

Och nu, mina söner och döttrar, låt mig fästa uppmärksamheten på en annan aspekt av det vanliga livet, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag tänker på den mänskliga kärleken, på den rena kärleken mellan en man och en kvinna, på förlovningen, på äktenskapet. Ännu en gång vill jag säga att denna heliga mänskliga kärlek inte endast är något som skall tillåtas och tolereras vid sidan av andens verkliga liv, som vissa falska spiritualistiska tankesätt (som jag tidigare har nämnt) antyder. I ord och skrift har jag de senaste fyrtio åren förkunnat motsatsen, och de som inte förstod mig i början börjar nu förstå.

Den kärlek som leder till äktenskap och familj kan också vara en underbar, gudomlig väg. En kallelse, en väg att helt och hållet hänge sig åt Gud. Jag har påmint er om att göra saker fullkomligt, om att fylla vardagens små saker med kärlek, om att upptäcka detta gudomliga något som gömmer sig i detaljerna. Allt detta lämpar sig särskilt väl för det liv som bygger på den mänskliga kärleken.

Alla ni som är lärare eller studenter, eller har en annan uppgift på Navarras universitet, vet att jag har anförtrott er kärlek åt den heliga Maria, den sköna kärlekens moder. Och här på campus har ni det kapell som vi med hängivenhet har byggt för att hon skall ta emot era böner och välsigna den underbara offergåva som den rena kärleken är.

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den Helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva (1 Kor 6:19). Hur många gånger kommer ni inte att glatt svara ja på Apostelns fråga inför statyn av den heliga Jungfrun, den sköna kärlekens moder: Ja, vi vet detta, och vi vill leva på detta sätt med din mäktiga hjälp, o Jungfru, Guds Moder!

Den kontemplativa bönen kommer att välla fram inom er varje gång ni mediterar över denna storslagna verklighet: den Helige Ande har utvalt något så materiellt som min kropp till sin boning. Jag tillhör inte längre mig själv … min kropp och min själ, hela mitt vara, tillhör Gud … Och denna bön kommer att vara rik av praktiska konsekvenser, som en följd av Apostelns egen slutsats: Ära då Gud med er kropp (1 Kor 6:20).