Texter på ämnet

För ett och ett halvt år sedan hade jag tillfälle att i Pamplona lyssna på Era svar på frågor från en mer än 2000-hövdad publik. Ni framhävde där vikten av att katoliker uppför sig som ansvarsfulla och fria medborgare, och att de ”inte bör leva på att de är katoliker”. Vilken betydelse tillmäter ni denna tanke och vilka konsekvenser får den?

Jag blir alltid pinsamt berörd av dem som gör det till ett yrke att kalla sig katoliker, och också av dem som inte vill erkänna den personliga frihetens princip som hela den kristna moralen bygger på.

Verkets och dess medlemmars anda består i att vilja tjäna Kyrkan och människorna och inte i att använda sig av den för egna syften. Jag vill att katoliker skall avge ett sant vittnesbörd om Kristus, inte genom deras namn utan genom deras sätt att leva. Jag avskyr klerikalism och förstår att det, jämte en dålig antiklerikalism, också kan finnas en sund sådan, som har sin grund i kärlek till prästadömet och gör motstånd när en lekman eller en präst missbrukar ett heligt uppdrag för världsliga syften.

Tro därmed inte att jag vill angripa någon bestämd person. I vårt Verk finns ingen tanke på att vilja skjuta någon åt sidan, utan bara en önskan att samarbeta med alla som arbetar för Kristus och med alla dem, kristna eller inte, som förstår att deras liv utgör ett underbart tillfälle att tjäna.

Det återstår bara att säga att det viktiga inte är att jag har talat för denna idé sedan 1928 utan att Kyrkans läroämbete gör det. För inte så länge sedan blev jag, som den stackars präst jag är, djupt gripen och rörd. Det var när Andra vatikankonciliet i den dogmatiska konstitutionen De Ecclesia påminde alla kristna om att de skall känna sig som fullvärdiga medborgare i den världsliga staden och arbeta i alla mänskliga områden med yrkeskompetens och kärlek till alla människor, medan de söker uppnå den kristna fullkomlighet till vilken de är kallade i kraft av dopet.

Opus Dei har spelat en ledande roll i utvecklingen av lekmannaskapet i modern tid. Därför vill jag be Er beskriva de huvudsakliga dragen i denna utveckling.

Jag har alltid menat att det grundläggande draget i utvecklingen av lekmannaskapet är en ny medvetenhet om den kristna kallelsens värdighet. Guds kallelse, dopets insegel och nåden innebär att varje kristen kan och bör helt och fullt förkroppsliga tron. Varje kristen måste bli alter Christus, ipse Christus (en annan Kristus, Kristus själv), närvarande bland människorna. Den Helige fadern har uttryck det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel: ”Det är nödvändigt att man åter ger dopet sin fulla betydelse, dvs. att vi genom dopets sakrament blivit inympade i Kristi mystiska kropp — Kyrkan (…) Att vara kristen, att ha mottagit dopet, bör inte ses som något likgiltigt eller oviktigt. Istället bör dopet lämna en djup och glädjefylld prägel på varje döpt persons samvete. (Ecclesiam suam, del I).

Till följd av råd från vissa präster känner sig många äkta par villrådiga när det gäller antalet barn de skall ta emot. Vad råder Ni dessa par när det finns så mycket förvirring?

De som vilseleder samveten på detta sätt glömmer bort att livet är något heligt. De gör sig förtjänta av de hårda förebråelser som Herren riktade till blinda som leder andra blinda, till dem som inte vill inträda i himmelriket och inte heller låter andra komma in. Jag dömer inte deras avsikter och jag är till och med säker på att många av dem ger sådana råd av medkänsla och för att de vill lösa svåra situationer. Men jag kan inte heller dölja hur ont det gör mig att se det destruktiva — ja, i många fall av djävulen inspirerade — arbete som de personer utför som inte bara låter bli att sprida den sunda läran utan också förvanskar den.

Det som makarna inte får glömma när de lyssnar på råd och uppmaningar i dessa frågor är att det framför allt handlar om att vara lyhörd för Guds vilja. Om man bara är uppriktig och hederlig och äger om än aldrig så lite kunskap om tron, kan samvetet upptäcka Guds vilja både i detta och i allt annat. Det kan nämligen ibland hända att man söker just det råd som understödjer våra själviska önskningar och att vi under hänvisning till ett råds auktoritet tystar ner det egna samvetets röst. Det kan till och med hända att man gång på gång byter rådgivare ända tills man hittar den som är mest välvillig. Man ger då bland annat prov på en fariseisk inställning, ovärdig ett Guds barn.

Ett råd från en annan kristen, och särskilt från en präst, i trosfrågor eller moral kan vara till stor hjälp för att få oss att inse vad Gud vill av oss i en viss situation, men rådet upphäver inte det personliga ansvaret. Det kommer an på oss själva, på var och en av oss, att fatta det slutgiltiga beslutet och det är vi själva som slutligen skall stå till svars för våra beslut inför Gud.

Över alla privata råd står Guds lag som vi finner i den heliga Skrift och som Kyrkans läroämbete, med den Helige Andes hjälp, bevarar och förkunnar för oss. När ett visst råd motsäger Guds ord, så som läroämbetet lär oss att förstå det, måste vi fast och beslutsamt ta avstånd från det. Gud kommer att belöna den som handlar på detta rakryggade sätt med sin nåd och inspirera honom till att göra rätt. Om det visar sig nödvändigt kommer Gud låta en präst komma i hans väg som är i stånd att leda hans själ längs rena och rätta — om än ibland svårframkomliga — stigar.

Den andliga rådgivningen är inte tänkt att göra oss till varelser oförmögna att tänka själva, som inskränker sig till att mekaniskt utföra vad andra säger till dem. Tvärtom bör den syfta till att forma omdömesgilla människor. Omdömesgillhet förutsätter mognad, fasta övertygelser, tillräcklig kunskap om tron, finkänslighet och en skolad vilja.

Det är viktigt att äkta makar är väl medvetna om sin kallelses värdighet och om att Gud kallar dem till den gudomliga kärleken genom den mänskliga kärleken. De måste förstå att de från all evighet har blivit utvalda att medverka i Guds skaparkraft genom att få barn och sedan uppfostra dem. Och de måste förstå att Herren ber dem att göra sina hem och sitt familjeliv till ett vittnesbörd om alla de kristna dygderna.

Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att äktenskapet är en stor och underbar väg. En gudomlig väg som, liksom allt gudomligt kräver ett konkret svar på nåden: generositet, hängivelse och tjänsteanda. Varje form av egoism motsätter sig det som skall styra våra liv, Guds kärlek. Detta är en grundläggande princip som vi alltid måste ha för ögonen när det gäller frågor om äktenskap och antalet barn.

Det finns kvinnor som redan har många barn och inte vågar berätta för släkt och vänner att de väntar ett till. De är rädda för kritik från dem som, nu när det finns p-piller, anser att en barnrik familj är gammalmodig. Och det är verkligen så att det kan vara svårt att försörja en stor familj nuförtiden. Vad säger Ni om detta?

Jag välsignar de föräldrar som med glädje tar emot det uppdrag som Gud anförtror dem och får många barn. Och jag uppmanar alla äkta par att inte täppa till livets källor och inbjuder dem till att ha ett övernaturligt perspektiv och mod att fostra en stor familj, om Gud ger dem en sådan.

När jag lovordar de barnrika familjerna syftar jag inte på dem som endast är resultatet av fysiska relationer. Jag syftar på familjer som föds ur utövandet av de kristna dygderna, som har en hög aktning för den mänskliga värdigheten och som vet att det inte räcker med att föda barn om man vill göra dem till Guds barn, utan att man också åtar sig en utdragen uppfostran. Det som kommer först är att ge liv, men det är inte allt.

Det kan finnas fall där livets gång visar att det är Guds vilja att en familj skall vara liten. Men de teorier som gör barnbegränsning till ett ideal eller till en allmän plikt är brottsliga, okristliga och omänskliga.

Att försöka stödja sig på en förment efterkonciliär anda för att angripa de barnrika familjerna skulle innebära att förfalska och förvanska den kristna läran. Andra vatikankonciliet förkunnade: Bland de äkta makar som så fyller sin av Gud anförtrodda uppgift måste man särskilt nämna dem som efter ömsesidig överenskommelse och moget övervägande villigt åtar sig att väl uppfostra ett större antal barn. (Pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes, nr 50). Paulus VI kommenterade på följande sätt detta ämne i ett tal den 12 februari 1966: Vi önskar att det nyligen avslutade Andra vatikankonciliet hos de kristna äkta makarna sprider den anda av storsinthet som gör det möjligt för Guds nya folk att växa i antal … De bör alltid hålla i minnet att utbredningen av Guds rike och möjligheten för Kyrkan att genomtränga mänskligheten för att förmedla den eviga och jordiska frälsningen också är beroende av deras frikostighet.

Antalet barn är inte i sig själv avgörande. Att ha många eller få barn gör inte av sig själv en familj mer eller mindre kristen. Det avgörande är att man lever det äktenskapliga livet på rätt sätt. En äkta ömsesidig kärlek överskrider makarnas gemenskap och omfattar också denna gemenskaps naturliga frukt, barnen. Själviskhet däremot hotar att förr eller senare reducera kärleken till en simpel tillfredsställelse av drifter och förstör de band som förenar föräldrar och barn. Det barn som misstänker att det kommit till världen mot föräldrarnas vilja, som upplever att det inte fötts som en frukt av föräldrarnas rena kärlek, utan på grund av oförsiktighet eller räknefel, kan knappast känna sig som ett gott barn — ett äkta barn.

Jag sade att antalet barn i och för sig inte är avgörande. Men utan tvivel är det så att angreppen på de barnrika familjerna beror på bristande tro. De är en produkt av en social miljö som är oförmögen att förstå sig på generositet; en miljö som försöker dölja sin egoism och vissa onämnbara handlingar bakom skenbart altruistiska motiv. Paradoxalt nog är det de länder som uppnått högst levnadsstandard som propagerar för barnbegränsning och som försöker påtvinga andra länder detta. Kanske skulle man ta deras argument för barnbegränsning mer på allvar om samma argument ledde dem till att ge bort en del av sitt överflöd till de behövande. Men så länge detta inte sker är det svårt att se att de verkliga motiven bakom argumenten skulle vila på något annat än hedonism, maktpolitik och en demografisk neo-kolonialism.

Jag är inte omedveten om de stora problem som mänskligheten brottas med eller de konkreta svårigheter som den enskilda familjen kan ställas inför. Jag tänker ofta på detta och mitt faderliga hjärta, som jag måste ha som kristen och som präst, känner djupt. Men det är ändå inte legitimt att försöka lösa problemen med sådana medel.

Jag förstår inte hur det kan finnas katoliker — ännu mindre när det handlar om präster — som sedan många år tillbaka med gott samvete rekommenderar p-piller för att undvika befruktning. Det går inte an att visa ett sådant sorgligt lättsinne och ignorera påvarnas undervisning. De borde heller inte hävda — som de gör med en otrolig nonchalans — att påven när han inte uttalar sig ex cathedra endast är en privat teolog som kan ta miste. Bara det att tycka att påven har fel och man själv har rätt vittnar om en måttlös arrogans.

De glömmer dessutom att påven inte bara är lärare, ofelbar när han uttryckligen säger så, utan också Kyrkans främste lagstiftare. Och i detta fall har den nuvarande påven Paulus VI otvetydigt påbjudit att man i denna svåra sak är förpliktad att följa alla de föreskrifter som den vördade Pius XII efterlämnade, eftersom de fortfarande är giltiga. Och Pius XII tillät endast bruket av vissa naturliga metoder — inte p-piller — för att förhindra befruktning i några enskilda och svåra fall. Att råda någon att göra motsatsen skall följaktligen betraktas som svår olydnad mot påven i en allvarlig angelägenhet.

Jag skulle kunna skriva en tjock bok om alla de olyckliga följder som bruket av dessa eller andra artificiella preventivmedel för med sig. Det leder till söndring i äktenskapet, eftersom mannen och kvinnan inte längre ser sig som äkta makar utan som medbrottslingar; till olycka, otrohet, andlig och psykisk obalans, stor skada för barnen, förlust av den äktenskapliga friden … Men jag tror inte att vi behöver gå in på allt detta: jag föredrar att helt enkelt lyda påven. Om påven någon gång skulle säga att det är legitimt att bruka en viss medicin som medel för barnbegränsning, skulle jag hålla mig till det som påven sagt. Jag skulle i allt följa påvens och moralteologins normer och skulle i varje enskilt fall, efter att ha övervägt de uppenbara risker som jag nyss nämnde, ge det råd som jag ansåg rätt i enlighet med mitt samvete.

Jag skulle alltid hålla för ögonen att vår världs framtid inte ligger i händerna på dem som vill söva andens liv och begränsa alla frågor till att handla om ekonomi eller välstånd. Frälsningen finns hos dem som förstår att den moraliska normen syftar mot människans eviga bestämmelse, hos dem som tror på Gud och generöst bemöter trons krav och hos dem som hjälper sin omgivning att uppskatta vårt livs övernaturliga mening.

Denna visshet bör leda oss till att inte uppmuntra eskapism, utan till att på ett effektivt sätt sträva efter att var och en skall få tillräckliga materiella resurser, att det skall finnas arbete för alla och att ingen skall drabbas av orättvisa begränsningar i familjen eller samhället.