Texter på ämnet

Vi vet att läran om äktenskapet som en väg till helgelse inte är något nytt i Er förkunnelse. Redan år 1934, när Ni skrev ”Andliga betraktelser”, betonade Ni att äktenskapet måste ses som en kallelse. Men i den boken och senare i Vägen skrev Ni också att ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab”. Kan Ni förklara för oss hur båda dessa uppfattningar går att förena?

I Opus Deis anda och liv har det aldrig varit svårt att förena dessa båda uppfattningar. Till att börja med är det bra att komma ihåg att uppfattningen att celibatet som praktiseras av andliga skäl har ett högre värde inte är min teologiska åsikt utan hör till Kyrkans tro.

När jag skrev dessa ord på 30-talet tenderade man i katolska miljöer och i den praktiska själavården, att uppmuntra de unga att sträva efter den kristna fullkomligheten genom att endast lära dem det övernaturliga värdet av jungfruligheten, medan en annan möjlig väg till helighet, det kristna äktenskapet, förblev höljd i dunkel.

Den undervisning som ungdomarna fick i skolan på den tiden hjälpte dem inte att uppskatta äktenskapets sanna värdighet. Ännu idag förekommer det att man, under reträtter som ges för elever i de sista klasserna i gymnasiet, lägger tungvikten vid ämnen som är relaterade till en möjlig ordenskallelse, snarare än en möjlig kallelse till äktenskap. Det finns fortfarande människor, även om de blir färre och färre, som undervärderar äktenskapet och som ger unga människor intrycket att det bara är något som Kyrkan tolererar, som om äktenskapet skulle omöjliggöra en allvarlig strävan efter helighet.

Inom Opus Dei har vi alltid handlat annorlunda. Samtidigt som vi har förklarat meningen med det apostoliska celibatet och dess höga värde, har vi pekat på äktenskapet som en gudomlig stig på jorden.

Jag är inte rädd för den mänskliga kärleken, mina föräldrars heliga kärlek, som Herren använde sig av för att skänka mig livet. Jag välsignar den kärleken med båda händer. Makarna är på samma gång förrättare och materian i äktenskapets sakrament, såsom brödet och vinet är Eukaristins materia. Därför tycker jag om alla dessa sånger som handlar om den rena kärleken mellan man och kvinna, för i dem finner den mänskliga kärleken gudomlig genklang. Och på samma gång säger jag alltid att de som följer det apostoliska celibatets väg inte är gamla ungkarlar eller ungmör som inte förstår sig på eller uppskattar kärleken. Tvärtom: deras liv kan endast förstås i ljuset av denna gudomliga Kärlek (jag tycker om att skriva det med versal i början) som är själva den innersta kärnan i varje kristen kallelse.

Det finns ingen motsägelse mellan att värdera den äktenskapliga kallelsen högt och att på samma gång förstå det ännu större värdet av celibatet propter regnum coelorum — för himmelrikets skull (Matt 19:12). Jag är övertygad om att varje kristen som försöker lära känna, acceptera och älska Kyrkans lära, förstår hur dessa två står i samklang med varandra om han också anstränger sig för att lära känna, acceptera och älska sin egen kallelse. Det vill säga: om han tror och lever av sin tro.

När jag skrev att äktenskapet är till för de meniga, beskrev jag bara det förhållande som alltid funnits inom Kyrkan. Ni vet säkert att biskoparna, som utgör biskopskollegiet med påven som överhuvud och som tillsammans med honom är de som leder hela Kyrkan, väljs bland dem som lever i celibat, även i de orientaliska kyrkorna där det finns gifta präster. Det är också lätt att inse och fastställa att de som lever i celibat har ett friare hjärta och en större rörelsefrihet som gör det möjligt för dem att ägna sig permanent åt att leda och bära upp apostoliska företag, också inom lekmannaapostolatet. Detta betyder inte att andra lekmän inte kan utföra eller i själva verket utför ett fantastiskt och mycket betydelsefullt apostolat. Det betyder bara att det finns olika uppgifter, olika sätt att verka i ställningar med olika grader av ansvar.

I en armé — det är det som min jämförelse ville säga — är de meniga lika nödvändiga som generalstaben, och det kan visa större hjältemod och förtjäna större ära. Kort och gott: uppgifterna är olika men alla är av lika stor vikt och har lika stort värde. Det som det kommer an på är att var och en svarar på sin egen kallelse, för det bästa för varje människa är att alltid och uteslutande uppfylla Guds vilja.

En kristen som strävar efter att helga sig i äktenskapet och är medveten om storheten i sin egen kallelse känner spontant stor vördnad och tillgivenhet för dem som kallats till det apostoliska celibatet och gläder sig uppriktigt när ett av barnen, ledd av Herrens nåd, väljer denna väg. Då till och med växer hans kärlek till sin egen äktenskapliga kallelse, som gjort det möjligt för honom att skänka frukten av sin mänskliga kärlek till Honom som är allas, både de giftas och de ogiftas, största kärlek — Kristus.

Teorin att kärleken rättfärdigar allt är vanlig idag och av denna princip drar en del slutsatsen att förlovningstiden är att betrakta som ett ”proväktenskap”. De säger att det är ett förljuget och bakåtsträvande synsätt att inte följa det som de kallar ”kärlekens krav”. Vad anser Ni om denna inställning?

Jag tänker som vilken hederlig människa som helst, särskilt en kristen. Nämligen att denna inställning är ovärdig människan och degraderar den mänskliga kärleken och förväxlar den med egoism och njutningslystnad.

Skulle den som inte handlar och tänker så vara bakåtsträvande? Bakåtsträvande är snarare den som återvänder till djungeln och inte erkänner någon annan impuls än instinkterna. Förlovningstiden är ett underbart tillfälle till att fördjupa den ömsesidiga kärleken och lära känna varandra bättre. Och liksom all utbildning i kärlek, bör den präglas av hängivelse, förståelse, respekt och finkänslighet, inte av habegär. Därför skänkte jag för ett drygt år sedan en staty som föreställer Jungfru Maria, den ljuva kärlekens moder, till Navarras universitet. För att ungdomarna som studerar där av henne skall lära känna kärlekens, också den mänskliga kärlekens, höga värde.

Proväktenskap? De som förespråkar det vet väldigt lite om kärlek! Kärleken är en mera solid, mera verklig, mera mänsklig realitet. Den kan inte behandlas som vore den en handelsvara som man testar för att sedan behålla eller kasta, beroende på ens nycker, bekvämlighet eller intresse.

Denna omdömeslöshet är så beklagansvärd att det inte ens verkar vara nödvändigt att döma dem som handlar eller tänker på det viset. De dömer sig själva till ofruktbarhet, till sorgsenhet och till en beklämmande ensamhet som de kommer att uppleva efter bara några år. Jag kan inte låta bli att be mycket för dem, att älska dem av hela min kraft och att försöka få dem att förstå att vägen tillbaka till Jesus Kristus alltid står öppen. För de kan bli heliga, fullvärdiga kristna om de anstränger sig och de kommer inte att sakna vare sig Herrens förlåtelse eller hans nåd. Först då kommer de att förstå vad kärlek betyder, både den gudomliga och den ädla mänskliga kärleken, och de kommer att uppleva frid, glädje och fruktsamhet.