Texter på ämnet

Fronten utanför Madrid. Ett tjugotal officerare i ädel och glad samvaro. Först sjungs en sång, sedan nästa och så ännu fler.

Den där unge löjtnanten med mörk mustasch hörde bara den första:

"Corazones partidos

yo no los quiero:

y si le doy el mío,

lo doy entero."⁴

"Så mycket motstånd jag gör mot att ge hela mitt hjärta!" - Och bönen vällde fram, likt en bred och rofylld flod.

Du ser ut som om du bar ditt hjärta i handen, som om du bjöd ut en vara till försäljning. "Vill någon ha det?" - Och skulle ingen tycka om det, så kommer du att vilja ge det till Gud.

Tror du att det var så helgonen gjorde?

Fatta mod och fråga Honom, storsint, med ett barns anda: Vad kommer du att ge mig om du kräver "detta" av mig?

Hur går det med hjärtat? Oroa dig inte: även helgonen - som var normala människor med en mänsklig kropp som du och jag - kände dessa "naturliga" böjelser. Hade de inte känt dem, så hade deras "övernaturliga" reaktion att bevara sitt hjärta - kropp och själ - för Gud, i stället för att skänka det åt någon skapad varelse, inte varit särskilt förtjänstfull.

Därför tror jag att hjärtats svaghet, när man väl har sett sin väg, inte behöver vara något hinder för en beslutsam själ som är djupt förälskad.

Du skriver: "Fader, jag har … tandvärk i hjärtat." Jag tar det inte som ett skämt, för jag förstår att du behöver en bra tandläkare som skulle kunna göra en del utdragningar.

Om du bara lät honom göra dem …!

"Om jag bara hade gjort slut redan i början", sade du till mig. Hoppas att du inte behöver göra denna alltför sena upptäckt en gång till.

Tydligare än så kan vägen inte vara! … Hindren är uppenbara! … Vapnen för att övervinna dem är utmärkta! … Och trots det går du vilse och snubblar många gånger.

Inte sant? Det är den tunna tråden - kedjan, en tung, smidd kedja - som både du och jag känner till och som du inte vill slita av, som gör att du avlägsnar dig från vägen, snubblar och till och med faller.

Vad väntar du på? Klipp av den och gå vidare!

När du har avslutat ditt arbete, så gör din broders. Hjälp honom för Kristi skull, så taktfullt och naturligt att inte ens den du hjälper märker att du gör mer än rättvisan kräver.

Detta är verkligen en dygd som kännetecknar Guds barn.

Varför har du fortfarande förbehåll i ditt hjärta? Om du inte ger dig själv helt och hållet, är det meningslöst att du försöker föra någon annan till Honom.

Du är inte mycket till redskap.