Texter på ämnet

Man måste göra klart för sig att Gud ständigt är nära. Vi lever som om Herren vore där uppe, långt borta där stjärnorna lyser, men vi tänker inte på att han alltid finns vid vår sida.

Han finns där såsom en kärleksfull fader. Han älskar var och en av oss mer än alla världens mödrar förmår älska sina barn - för att hjälpa, leda, välsigna … och förlåta oss.

Hur ofta lyste inte våra föräldrars ansikten upp, när vi efter att ha varit olydiga sade: Jag skall inte göra om det! Kanske gjorde vi om samma misstag redan samma dag … Med låtsad stränghet i rösten och allvarlig min tillrättavisade vår far oss …, men samtidigt mjuknade hans hjärta, för han kände till vår svaghet och tänkte inom sig: Stackars barn, vad det anstränger sig för att uppföra sig väl!

Vi måste låta oss genomträngas och uppfyllas av tanken på att Herren verkligen är vår Fader, fader alltigenom, som står vid vår sida och är i himmelen.

Se så innerligt barmhärtig Guds rättvisa är! I mänskliga domstolar bestraffar man den som erkänner sin skuld, inför Guds domstol blir han förlåten.

Välsignat vare botens sakrament!

Din nästas brist på barmhärtighet gentemot dig gör dig ont. Vilken smärta förorsakar du inte Gud genom din brist på barmhärtighet - på kärlek - gentemot Honom?

När du själv är så eländig, hur kan det då förvåna dig att även andra har sina brister?

Ansträng dig, om det är nödvändigt, att alltid och från första ögonblicket förlåta dem som förolämpar dig. Hur mycket de än skadar eller förolämpar dig, så har Gud förlåtit dig mer än så.

Det stämmer, den där personen har varit elak mot dig. Men har inte du uppfört dig ännu sämre gentemot Gud?

Det har pratats massor, och du har blivit föremål för förolämpningar som sårat dig desto djupare, eftersom du inte förväntat dig dem.

Din övernaturliga reaktion måste vara att förlåta - rent av att be om ursäkt - och att ta vara på denna erfarenhet för att lösgöra dig från skapade varelser.

Den uppgivenhet som orsakas av din bristande generositet, av dina fall, av din andliga tillbakagång - som kanske bara är skenbar - ger dig ofta intrycket av att ha förstört något mycket värdefullt (din helgelse).

Oroa dig inte: gör i det övernaturliga livet på samma sätt som enkla - men förnuftiga - barn gör för att lösa sådana konflikter.

De har - nästan alltid av misstag - slagit sönder något föremål som deras far tyckte mycket om. De blir ledsna, gråter kanske, men för att få tröst går de just till den som ägde den sak som de förstörde genom sin klumpighet … och deras far glömmer värdet - även om det var stort - av föremålet och han nöjer sig inte med att förlåta barnet, full av ömhet, utan tröstar även den lille.

Lär dig av det.