Texter på ämnet

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Evangelisten Lukas berättar i sitt sjunde kapitel följande: En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Just då kommer en kvinna från staden, allmänt känd för att vara en synderska, och går fram till Jesus för att tvätta hans fötter. Enligt dåtidens bruk åt Jesus liggande till bords. I denna rörande tvagning tjänar hennes tårar som vatten och hennes hår som handduk. Med balsam ur en värdefull alabasterflaska smörjer hon Mästarens fötter. Och hon kysser dem.

Farisén dömer Jesus i sitt inre. Han kan inte föreställa sig att det ryms så mycket barmhärtighet i hans hjärta. Om den mannen vore profet - tänker han - skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom. Jesus läser hans tankar och förklarar för honom: Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek.

Just nu skall vi inte betrakta den gudomliga vidden av vår Herres barmhärtiga hjärta. Vi skall koncentrera oss på en annan aspekt av denna scen, nämligen på hur Jesus saknar de bevis på mänsklig artighet och finkänslighet som farisén inte har förmått visa Honom. Kristus är perfectus Deus, perfectus homo, Gud, den andra Personen i den heliga Treenigheten, och fullkomlig människa. Han har kommit för att frälsa människans natur, inte för att förstöra den. Av Honom lär vi oss att det inte anstår kristna att uppträda illa mot andra människor, som är skapade av Gud, gjorda till hans avbild och till att vara Honom lika.

Mänskliga dygder

Såväl en viss sekulariserad mentalitet som andra världsåskådningar, vilka vi skulle kunna kalla "pietistiska", förenas i det att de inte anser den kristne vara en fullvärdig människa. Enligt de förstnämnda kväver Evangeliets krav mänskliga egenskaper, enligt de sistnämnda utgör människans fallna natur en fara för trons renhet. Resultatet är detsamma: man missförstår den djupa innebörden av Kristi människoblivande, man bortser från att Ordet blev kött, människa, och tog sin boning ibland oss.

Min erfarenhet som man, som kristen och präst lär mig raka motsatsen: det finns inte ett hjärta, hur insnärjt i synd det än är, som inte gömmer - likt glödande kol under aska - en ädel gnista. Varje gång som jag knackat på ett hjärtas dörr, mellan fyra ögon och med Kristi ord, har jag fått svar.

Det finns många på denna jord som inte har något förhållande till Gud; kanske är det människor som inte har fått tillfälle att höra Guds ord, eller som har glömt det. Men på det mänskliga planet handlar de ärligt, lojalt, medkännande, redligt. Och jag vågar påstå att den som har sådana egenskaper är i begrepp att öppna sig för Gud, eftersom de mänskliga dygderna utgör grunden för de övernaturliga.

Det är sant att sådana personliga egenskaper inte räcker: ingen blir frälst utan Kristi nåd. Men om någon bevarar och odlar en grundläggande redlighet, kommer Gud att jämna vägen för honom och han kommer att kunna bli helig för att han har kunnat leva som en hedersman.

Ni har kanske sett andra fall som på sätt och vis är motsatsen: många kallar sig kristna - för att de är döpta och tar emot sakramenten - men visar sig vara illojala, lögnaktiga, oärliga, högmodiga … Och de faller plötsligt. De liknar stjärnskott som glimmar till en stund på himlen och som faller lika plötsligt som ohjälpligt.

Om vi accepterar vårt ansvar som hans barn, måste vi inse att Gud vill att vi skall vara mycket mänskliga. Våra huvuden må nå himlen, men vi skall ha fötterna stadigt på jorden. Priset för att leva som kristna är inte att sluta vara människor eller att ge upp ansträngningarna för att vinna de dygder som vissa har, trots att de inte känner Kristus. Priset för varje kristen är det återlösande Blod som vår Herre utgav för oss; och han vill - måste jag understryka - att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga och att vi skall anstränga oss dagligen för att efterlikna Honom som är perfectus Deus, perfectus homo.

Naturlighet och enkelhet är två underbara mänskliga dygder som gör att människan kan ta emot Kristi budskap. Och tvärtom, allt som är tillkrånglat och komplicerat, alla de turer man kan göra kring sig själv utgör en mur som ofta hindrar att man kan höra Herrens röst. Minns vad Kristus förebrår fariséerna för: de har försatt sig i en snårig värld där det krävs att man betalar tionde på mynta, dill och kummin men samtidigt har de övergivit lagens väsentligaste skyldigheter, rättvisan och tron; de anstränger sig för att sila allt vad de dricker för att inte en mygga skall slinka igenom, men de sväljer kameler.

Nej! Varken det ädla liv som den lever som - utan egen förskyllan - inte känner Jesus Kristus eller det liv som den kristne lever måste vara underliga, konstiga. Dessa mänskliga dygder som vi betraktar idag leder alla till samma slutsats. En sann människa är den som anstränger sig för att vara sannfärdig, lojal, uppriktig, stark, måttfull, generös, fridfull, rättvis, arbetsam, tålmodig. Att uppföra sig så kan vara svårt, men aldrig konstigt. Om några blir förvånade beror det på att de ser med grumlade ögon som förmörkats av en hemlig feghet och bristande kraftfullhet.

Dessutom: vem har sagt att man måste göra ovanliga eller underliga saker för att tala om Kristus och sprida hans lära? Lev ditt vanliga liv; arbeta där du befinner dig, se till att uppfylla ditt stånds plikter, att avsluta de uppgifter du skall utföra inom ditt yrke väl, se till att utvecklas och bli bättre för varje dag som går. Var lojal, förstående med människorna i din omgivning och krävande mot dig själv. Öva självtukt och var glad. Detta kommer att vara ditt apostolat. Och utan att du själv, som är medveten om ditt elände, kommer att förstå varför, så kommer folk att söka upp dig och med ett naturligt och enkelt samtal - på väg hem från arbetet, när familjen samlas, på bussen, under en promenad, var som helst - kommer ni att tala om den oro som finns i vars och ens hjärta, även om vissa ibland inte vill inse det: de kommer att förstå denna oro bättre när de börjar söka Gud på allvar.

Be Maria, Regina apostolorum, att hjälpa dig, så att du bestämmer dig för att dela den iver att så och fiska som ryms i hennes Sons hjärta. Jag garanterar att om du börjar, så kommer du att i likhet med de galileiska fiskarna få se din båt full. Och du kommer att få se Kristus på stranden, väntande på dig. För fisket är hans.