Texter på ämnet

Hjärtats vishet

Den vars hjärta är vist kallas förståndig, kan man läsa i Ordspråksboken. Vi skulle inte förstå klokheten om vi ansåg den vara liktydig med feghet och brist på djärvhet. Klokhet tar sig uttryck i en ständig benägenhet att handla rätt, att se sina mål klart och att söka de lämpligaste medlen för att uppnå dem.

Men klokhet är inte ett absolut värde. Vi måste alltid fråga oss vad vi skall med klokheten till. Det finns nämligen en falsk klokhet - som vi snarare bör kalla list - som tjänar egoismen, som tar alla resurser i anspråk för att uppnå förvrängda mål. I sådana fall gör klarsyntheten bara att ens benägenhet att göra det onda förvärras och att man förtjänar den förebråelse som den helige Augustinus uttryckte på följande sätt då han predikade inför folket: Är du ute efter att böja Guds hjärta, som alltid är rättvist, för att det skall anpassa sig efter ditt förvridna hjärta? Detta är den falska klokhet som utmärker den som tror att han kan rättfärdiga sig av egen kraft. Var inte självkloka, säger den helige Paulus, för det står skrivet: jag skall göra de visas vishet om intet och de förståndigas förstånd skall jag utplåna.

Mänsklig hänsyn

Låt er inte hejdas av något hycklande skäl: ge medicinen outspädd. Men handla moderligt, med samma oändliga ömhet som våra mödrar visade då de tog hand om oss och våra små eller stora sår efter att vi som barn lekt och snubblat. När det är nödvändigt att vänta några timmar, väntar man; men aldrig mer tid än nödvändigt, för att göra det vore liktydigt med bekvämlighet och feghet, vilket är någonting helt annat än klokhet. Var inte rädda för att desinfektera sår, särskilt ni som har ansvar för att bilda andra.

Det är möjligt att någon kommer att gå fram till den som måste bota men inte kan bestämma sig för att göra det eller är rädd för att ta sig an sin uppgift, och försåtligt viska i hans öra: Mästare, vi vet att du är uppriktig… Finn er inte i sådant ironiskt beröm: de som inte anstränger sig för att omsorgsfullt utföra sina uppgifter är inte mästare, för de visar inte den rätta vägen; de är inte uppriktiga, för med sin falska klokhet föraktar de tydliga regler eller anser dem vara överdrivna, regler som bekräftats tusentals gånger genom rättfärdigt handlande, genom ålderns erfarenhet, genom kunskap om hur man styr, genom kännedom om människans svaghet och den kärlek till varje får som gör att man talar, ingriper, bryr sig om.

Falska mästare är rädda för att ta reda på hela sanningen; de fylls av obehag vid blotta tanken - eller snarare skyldigheten - att ta till ett botemedel som under vissa omständigheter kan vara smärtsamt. Ett sådant handlande - var så säkra - är varken klokt, kärleksfullt eller förnuftigt; ett sådant förhållningssätt är fegt, ansvarslöst, vettlöst och dumt. Det är samma personer som senare, panikslagna inför katastrofen, försöker förhindra skadan när det redan är för sent. De minns inte att dygden klokhet kräver att man i god tid överväger och ger råd med utgångspunkt i sin mognad, gammal erfarenhet, klarsynthet och frispråkig uppriktighet.

Låt oss fortsätta med Matteus berättelse: Mästare, vi vet att du är uppriktigoch verkligen lär oss Guds väg. Jag upphör aldrig att förvånas över denna cynism. Deras avsikt är att vända vår Herres egna ord mot Honom, de vill få Honom att säga någonting ogenomtänkt och istället för att klart lägga fram det som de ansåg vara ett olösligt problem, försöker de förvirra Honom med lovord som bara borde komma från hängivna läppar och uppriktiga hjärtan. Jag dröjer medvetet vid fariséernas sätt att handla, inte för att vi skall lära oss att vara misstänksamma, men väl kloka; för att vi inte skall godta svek från sådana som förställer sig, även om det kommer förklätt i fraser eller uttryck som i sig är med sanningen överensstämmande, som i den passage vi betraktar: Du gör inte åtskillnad mellan personer, säger de till Honom; Du har kommit för alla människor; ingenting hindrar Dig från att förkunna sanningen och undervisa om det goda.

Jag upprepar: ja, vi skall vara kloka, men inte misstänksamma. Var beredda att lita helt och fullt på alla, var mycket storsinta. En kristens, en lojal människas, ord - jag litar helt och fullt på var och en av er - är för mig värt mer än en autentisk underskrift av hundra enhälliga notarius publicus, även om jag vid något tillfälle kanske har blivit lurad för att jag har följt detta kriterium. Jag föredrar att riskera att oseriösa människor missbrukar mitt förtroende än att beröva någon den tillit han är värd som person och Guds barn. Jag försäkrar er om att jag aldrig har blivit besviken till följd av detta handlingssätt.