Texter på ämnet

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Vi kan fortfarande säga "nej" till Gud och därigenom förkasta denna källa till ny och ständig lycka. Men gör vi det upphör vi att vara barn och blir slavar. Varje ting är vad det skall vara enligt sin natur. När det strävar efter något som är främmande för dess natur, handlar det därför inte i enlighet med sitt sätt att vara, utan på grund av yttre tryck; och det är att handla som en träl. Människan är rationell till sin natur. När hon handlar i enlighet med sitt förnuft, handlar hon efter sin egen impuls: och det är kännetecknande för friheten. När hon syndar, handlar hon mot förnuftet och låter sig därigenom ledas av en främmande impuls; den som samtycker till synden är därför syndens slav (Joh 8:34).

Förlåt om jag insisterar! Det är uppenbart, och dessutom har vi ofta fått det bekräftat i vår omgivning eller i oss själva, att ingen undkommer någon form av slaveri. Vissa faller på knä inför pengar; andra tillber makten; andra skepticismens relativa lugn; andra gör sinnligheten till sin guldkalv. Samma sak händer när det är fråga om mer upphöjda ting, när vi anstränger oss för ett arbete, i ett mer eller mindre stort företag, i utövandet av vetenskaplig, konstnärlig, litterär eller andlig verksamhet. Närhelst det är fråga om hängivenhet eller verklig passion lever den engagerade i slaveri, och ägnar sig lyckligt åt att tjäna sin sak.

I liknelsen om bröllopsmåltiden, då husets herre upptäcker att vissa gäster har avböjt hans inbjudan med krystade svepskäl, säger han till sin tjänare: Gå ut på vägarna och se till - compelle intrare - att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Är inte det tvång? Är inte det att utöva våld mot det enskilda samvetets legitima frihet?

Om vi mediterar över Evangeliet och reflekterar över Jesu lära, kommer vi inte att uppfatta denna order som tvång. Jesus inbjuder alltid genom att locka: om du vill bli fullkomlig …, om någon vill följa mig … Detta compelle intrare innebär varken fysiskt eller moraliskt våld: det återspeglar det kristna exemplets attraktionskraft, som i sitt sätt att verka visar Guds styrka: Se hur Fadern drar oss till sig: Han fängslar genom sin lära, Han ställer inga ultimatum. Det är så Han drar oss till sig.

När man lever i ett sådant klimat präglat av frihet, förstår man tydligt att det inte är en befrielse att göra vad ont är utan slaveri. Den som syndar mot Gud behåller sin fria vilja i den bemärkelsen att han är fri från tvång, men han har förlorat den vad beträffar friheten från skuld. En sådan person kanske visar att han har handlat i enlighet med sina egna preferenser, men han kan inte föra den sanna frihetens talan, för han har gjort sig till slav under sitt beslut och han har tagit ställning för det sämsta möjliga, frånvaron av Gud, och där finns ingen frihet.

Jag säger det till er ännu en gång: Jag accepterar inget annat slaveri än att vara Guds kärleks slav. Och anledningen till att jag säger detta är att religionen är det största uppror som en människa som vägrar att leva som ett djur kan göra, en människa som inte låter sig nöjas - som inte finner ro - innan hon lär känna Skaparen och umgås med Honom. Jag vill att ni skall vara rebeller, fria från alla snaror, för jag vill - Kristus vill - att ni, att vi, skall vara Guds barn. Slavar eller Guds barn: detta är vårt livs dilemma. Antingen är vi Guds barn eller slavar under högmodet, sinnligheten eller den ångestladdade egoism som verkar plåga så många människor.

Guds kärlek visar vägen mot sanningen, rättvisan, det goda. När vi bestämmer oss för att säga till Herren att min frihet tillhör dig, befrias vi från alla kedjor som dittills hållit oss fjättrade vid betydelselösa saker, löjliga bekymmer och småskurna ambitioner. Och då kommer vi att helt och hållet använda vår fria vilja - som är en ovärderlig skatt, en underbar pärla som det vore sorgligt att kasta för svin - till att lära oss att göra vad gott är.

Detta är den härliga frihet som tillhör Guds barn. Kristna som - av rädsla eller avundsjuka - låter sig nedslås av den lössläppthet som kännetecknar dem som inte har tagit emot Guds Ord visar att de har en torftig bild av vår tro. Om vi verkligen uppfyller Kristi lag - om vi anstränger oss för att uppfylla den, för vi kommer inte alltid att lyckas - kommer vi att upptäcka att vi har en underbar andliga skönhet som inte behöver vända sig någon annanstans för att finna människans fulländade värdighet.

Vår tro är varken en börda eller en begränsning. Vilken inskränkt uppfattning de som resonerar så ger uttryck för! Då vi bestämmer oss för att välja Gud förlorar vi ingenting, vi vinner allt. Den som till priset av sin själ finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.

Vi har dragit den vinnande lotten, vunnit första pris. Om någonting hindrar oss från att inse det tydligt, så låt oss rannsaka vår själ. Vi kanske upptäcker att vår tro är svag, att vi har för lite personlig kontakt med Gud, att vårt böneliv är utarmat. Vi måste be vår Herre, genom hans moder som även är vår moder, att Han må öka vår kärlek till Honom, och låta oss smaka ljuvheten av hans närvaro. Det är bara när vi älskar som vi uppnår den fulländade friheten, friheten att aldrig någonsin under hela evigheten vilja överge föremålet för vår kärlek.

Arbetet: deltagande i Guds makt

Alltsedan människan skapades har hon varit tvungen att arbeta. Det har jag inte hittat på: det räcker med att slå upp de första sidorna i den heliga Skrift för att läsa att Gud - innan synden gjorde sitt insteg i mänskligheten och till följd av denna överträdelse även döden, mödorna och allt elände - formade Adam av lera och skapade vår vackra värld för honom och hans efterlevande, ut operaretur et custodiret illum, till att bruka och bevara den.

Vi måste därför vara övertygade om att arbetet är en fantastisk verklighet som ålagts oss likt en oeftergivlig lag som alla, på ett eller annat sätt, är underkastade, även om vissa försöker undandra sig den. Lär er noga att denna skyldighet inte har uppstått som en följd av ursynden och heller inte är ett modernt påfund. Det rör sig om ett nödvändigt medel som Gud anförtror åt oss här på jorden, tillsammans med våra livsdagar och en delaktighet i hans skapande kraft, så att vi kan förtjäna vårt levebröd och samtidigt skörda grödan till evigt liv:människan föds till att arbeta, som fåglar måste flyga mot höjden.

Ni kanske säger att det har gått många århundraden sedan dess och att det är mycket få som tänker så här och att majoriteten, i bästa fall, styrs av helt andra motiv. Vissa arbetar för pengarnas skull, andra för att försörja sina familjer, åter andra för att uppnå en viss ställning i samhället, för att utveckla sina talanger, för att tillfredsställa sina oordnade lidelser eller för att bidra till samhällets framsteg. Och i allmänhet ser de på sina arbeten som en ofrånkomlig nödvändighet.

När vi ställs inför ett så inskränkt, egoistiskt och simpelt synsätt, måste du och jag komma ihåg och påminna våra medmänniskor om att vi är Guds barn och har fått samma inbjudan av vår Fader som de båda bröderna i liknelsen i Evangeliet: min son, gå ut och arbeta i vingården. Jag försäkrar er att vi - om vi dagligen anstränger oss att se våra egna åligganden ur det perspektivet, att se dem som en uppmaning från Gud - kommer att lära oss att avsluta våra uppgifter med så stor mänsklig och övernaturlig perfektion som vi förmår. Ibland kanske vi gör uppror - som den äldste sonen som svarade: Nej, det vill jag inte - men när vi väl har ångrat oss kommer vi att kunna reagera och ägna oss med ännu större kraft åt att uppfylla våra plikter.

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.