Texter på ämnet

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.

Allt förmår jag

Om du inte kämpar, kan du inte säga att du försöker identifiera dig mer med Kristus, lära känna Honom, älska Honom. När vi börjar gå längs den huvudväg som består i att följa Kristus och uppföra sig som Guds barn, ser vi snart vad som väntar oss: det heliga korset, som vi skall se som den centrala stödjepunkten för vårt hopp om att kunna förenas med Herren.

Jag vill genast förvarna dig om att det här programmet inte är ett bekvämt företag. Att leva så som Herren vill kräver ansträngning. Jag skall läsa upp för er Apostelns uppräkning av äventyr och lidanden som han genomgått för att utföra Jesu vilja: Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder. Till allt annat kommer det som trycker mig varje dag: mina bekymmer för alla församlingarna.

I dessa samtal med Herren försöker jag att alltid hålla mig till den verklighet som vi lever i, utan att hitta på teorier eller drömma om stora försakelser, hjältedåd, för tillfällen att utföra sådana inträffar vanligtvis inte. Det viktiga är att vi tar vara på tiden, som glider oss ur händerna och som, enligt kristna bedömningsgrunder, är värdefullare än guld, för den motsvarar en försmak av den härlighet som kommer att beviljas oss senare.

Självklart kommer vi att under vår dag inte möta lika många och stora motgångar som de som drabbade Saulus under hans liv. Vi kommer att upptäcka vår egoisms ynklighet, lidelsernas styng, ett onödigt och löjligt högmods örfilar och många andra brister: många, många svagheter. Skall vi då tappa modet? Nej! Låt oss tillsammans med den helige Paulus upprepa inför Herren: Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, om det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

Elände och förlåtelse

Herren har närmat sig oss sina människor så mycket att vi alla hyser en längtan i våra hjärtan efter högre ting, efter att stiga mycket högt, efter att göra det goda. Om jag nu rör om dessa ambitioner inom dig, är det för att jag vill att du skall bli övertygad om den visshet han har satt i din själ: om du låter Honom verka, så kommer du - där du befinner dig - att vara ett användbart redskap med oanad effektivitet. För att du inte skall avvika av feghet från det som Gud förväntar sig av dig, bör du undvika att högmodigt och naivt underskatta de svårigheter som du kommer att möta längs din väg som kristen.

Dessa svårigheter bör inte förvåna oss. Till följd av vår fallna natur bär vi inom oss själva en benägenhet att göra uppror mot nåden och att motstå den. Det är sviterna efter arvsynden som förvärras av våra personliga synder. Därför måste vi ständigt sträva uppåt och ta oss an våra vardagliga uppgifter - som är både gudomliga och mänskliga och som ständigt utmynnar i Guds Kärlek - med ödmjukhet, med ett ångerfullt hjärta, med förtröstan på Guds hjälp och samtidigt arbeta av all vår kraft, som om allt berodde på oss själva.

Medan du kämpar - och det är en kamp som kommer att vara tills du dör - så skall du inte utesluta möjligheten att dina yttre och inre fiender kommer att resa sig våldsamt mot dig. Och som om denna börda inte vore tung nog, kommer du ibland att dra dig till minnes de synder du begått, och kanske har de varit många. Jag säger det i Guds namn: förtvivla inte. När det sker - även om det inte nödvändigtvis måste ske och vanligtvis inte kommer att ske - så omvandla det tillfället till ännu en anledning att förena dig ännu mer med Herren. För han har utvalt dig till att vara hans son, han kommer inte att överge dig. Han tillåter prövningen för att du skall älska Honom mer och för att du ännu tydligare skall upptäcka hans ständiga beskydd och Kärlek.

Jag upprepar, var vid gott mod, för Kristus, som förlät oss på korset, fortsätter att erbjuda sin förlåtelse i botens sakrament och vi har alltid en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig; han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens, för att vi skall avgå med Segern.

Framåt, oavsett vad som händer! Håll stadigt i Herrens arm och tänk på att Gud inte förlorar några slag. Om du avlägsnar dig från Honom av någon anledning, så reagera med den ödmjukhet som får dig att börja och börja om igen; att spela den förlorade sonens roll varje dag, och rentav upprepade gånger under dygnets 24 timmar; att rätta till ditt ångerfulla hjärta i bikten, som är ett verkligt under av Guds Kärlek. I detta underbara sakrament renar Herren din själ och översköljer dig med glädje och kraft så att du inte går under i din kamp och oförtröttligt återvänder till Gud, även när allt verkar mörkt. Dessutom, Guds moder, som även är vår moder, beskyddar dig med sin moderliga omsorg och leder dina steg.

För vissa är kanske allt detta bekant; för andra nytt; för alla är det mödosamt. Men så länge jag lever kommer jag inte att upphöra att förkunna att det är absolut nödvändigt att vara en bönens människa, alltid!, vid alla tillfällen och under de mest skiftande omständigheter, för Gud överger oss aldrig. Det är inte kristet att se på vänskapen med Gud som uteslutande en sista utväg. Är det normalt att ignorera eller förakta dem man älskar? Självfallet inte. Våra ord, önskningar och tankar går ständigt till dem vi älskar: det är som om de ständigt vore närvarande. Så bör det vara även med Gud.

Om vi söker Herren på det sättet, blir hela vår dag ett enda förtroligt och förtröstansfullt samtal. Jag har sagt och skrivit det många gånger, men jag har ingenting emot att upprepa det, för vår Herre får oss att inse - genom sitt exempel - att detta är det säkraste sättet att handla: ständig bön, från morgon till kväll och från kväll till morgon. När allt går lätt, så säg: Tack, min Gud! När du går igenom en svår period, så upprepa: Herre, överge mig inte! Och denne Gud, som har ett milt och ödmjukt hjärta, kommer inte att glömma våra böner eller vara likgiltig, för han har sagt be så skall ni få, sök, så skall ni finna, bulta, så skall dörren öppnas.

Låt oss därför se till att aldrig förlora vårt övernaturliga perspektiv och se Gud bakom varje händelse: inför det som är trevligt och det som är otrevligt, inför tröst och … då vi är otröstliga till följd av en kär människas död. Det första du gör skall alltid vara att tala med din Fader Gud, att sök Herren som finns i själens centrum. Det är inte något obetydligt, av ringa värde: det är ett tydligt uttryck för ett ständigt inre liv, en äkta dialog av kärlek. Det är ett handlande som inte kommer att ge oss någon psykisk deformation, ty - för en kristen - måste det vara lika naturligt som hjärtats slag.

Lägg märke till att Herren längtar efter att leda oss längs vägen med underbara, gudomliga och mänskliga steg, som tar sig uttryck i att man försakar sig själv, känner glädje i smärtan och glömmer sig själv. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv. Det är ett råd som vi alla har hört. Vi bör bestämma oss för att verkligen följa det: må Herren kunna använda sig av oss så att vi - försjunkna i Gud - vid alla världens vägkorsningar må vara salt, jäst och ljus. Du skall leva i Gud för att upplysa, ge smak, skapa tillväxt och jäsning.

Men glöm inte att vi inte själva skapar detta ljus: vi reflekterar det bara. Det är inte vi som räddar människorna då vi uppmuntrar dem att handla väl: vi är bara redskap, mer eller mindre värdiga, för Guds frälsningsplan. Om vi någon gång skulle få för oss att det goda vi gör är vårt verk, skulle högmodet komma tillbaka, mer förvridet än någonsin; saltet skulle mista sin kraft, jästen skulle ruttna, ljuset skulle förvandlas till mörker.

Nu kanske någon av er tänker att vardagen, vårt livs vanliga lopp, inte lämpar sig särskilt väl för att med hjärtat dröja vid en så ren människa som vår Fru. Jag vill i så fall uppmana er att tänka efter något. Vad eftersträvar vi alltid, i alla våra göranden och låtanden, även om vi inte alltid gör det helt medvetet? När vi handlar av kärlek till Gud och arbetar med rätta avsikter, söker vi det som är gott, rent, det som bringar samvetet frid och själen lycka. Gör vi även ofta fel? Ja; men just att erkänna dessa fel är liktydigt med att med större klarhet upptäcka att vårt mål är detta: en lycka som inte är förgänglig, utan en djup, fridfull, mänsklig och övernaturlig lycka.

Det finns en skapad varelse som i denna värld uppnådde denna lycka, för hon är Guds mästerverk: vår allraheligaste moder Maria. Hon lever och beskyddar oss; hon befinner sig vid Faderns, Sonens och den helige Andes sida, till kropp och själ. Hon är densamma som föddes i Palestina, som ställde sig till Herrens förfogande från sin barndom, som mottog ärkeängeln Gabriels budskap, som födde vår Frälsare, som var tillsammans med Honom vid korsets fot.

I henne förverkligas alla ideal; men vi får inte dra slutsatsen att hennes upphöjdhet och storhet gör henne oåtkomlig och avlägsen. Hon är full av nåd, summan av all fulländning, och hon är moder. Med sin makt inför Gud, kommer hon att utverka det vi ber henne om; som moder vill hon bevilja oss det. Och som moder känner hon till våra svagheter och förstår dem, hon uppmanar oss att göra det goda, hon ursäktar oss och underlättar vår vandring, hon har alltid en lösning förberedd, även när det verkar som om det inte längre finns någon utväg.

Askes? Mystik? Det bryr jag mig inte om. Vad det än är, askes eller mystik, vad spelar det för roll? Det är Guds nåd. Om du försöker meditera, kommer inte Herren att neka dig sin hjälp. Tro, och gärningar av tro: gärningar, därför att Herren - det har du redan från början erfarit och jag har redan understrukit det för dig - blir mer krävande för var dag. Detta är redan kontemplation, och förening. Detta liv skall många kristna leva då de går fram längs sin egen andliga väg - det finns oändligt många - mitt i världens mödor, även om de inte ens har lagt märke till det.

Det är en form av bön och en livshållning som inte skiljer oss från våra vardagliga sysslor, som mitt i denna ädla jordiska strävan, leder oss till Herren. Då en människa upphöjer alla dessa göromål till Gud, gudomliggör hon världen. Jag har många gånger talat om myten om kung Midas, som förvandlade allt han rörde vid till guld. Vi kan förvandla allt som vi rör vid, till guld av övernaturliga förtjänster, trots våra personliga fel.