Texter på ämnet

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.

Att söka Guds närvaro

Inre liv. Helighet i vardagens uppgifter, helighet i små saker, helighet i yrkesarbetet, i vardagens göromål …; helighet för att helga sin omgivning. En bekant till mig - jag lyckas aldrig lära känna honom helt och hållet - drömde en gång att han färdades med flygplan på mycket hög höjd, men inte inuti flygplanet, utan på en av dess vingar. Stackaren! Vad han led och våndades! Det verkade som om vår Herre ville få honom att förstå att just så - osäkra, vacklande - färdas i Guds höjder de apostoliska människor som saknar inre liv eller missköter det: i ständig fara för att störta, lidande, osäkra.

Jag tror faktiskt att de riskerar att gå vilse, de som hänger sig åt olika aktiviteter - åt aktivism! - och åsidosätter bön och offervilja och de medel som är oundgängliga för att uppnå en solid fromhet: att ofta ta emot sakramenten, meditera, göra samvetsrannsakan, att läsa andlig litteratur, att umgås förtroligt med Jungfru Maria och skyddsänglarna … Allt detta bidrar dessutom, med oersättlig effektivitet, till att den kristnes vardag är så behaglig, för ur hans inre rikedom flyter Guds ljuvhet och lycka som honung ur vaxkakan.

Jubilate Deo. Exsultate Deo adiutori nostro. Lova Gud, höj glädjerop till Gud som är vår ende hjälpare. Jesus, den som inte förstår det vet ingenting om kärlek, synd eller elände! Jag är en stackars människa och förstår mig på synder, kärlek och elände. Vet ni vad det innebär att lyftas ända upp till Guds hjärta? Kan ni förstå att en människa kan stå inför Herren, öppna sitt hjärta för Honom och beklaga sig inför Honom? Jag beklagar mig exempelvis när han tar till sig unga människor som hade kunnat tjäna Honom och älska Honom många år till på jorden; jag förstår det inte. Men jag beklagar mig med förtröstan, för jag vet att om jag inte längre skulle stödja mig på Guds armar, skulle jag snubbla direkt. Därför tillägger jag omedelbart, långsamt, medan jag accepterar Himlens planer: må Guds rättvisa och älskvärda vilja ske, uppfyllas, lovas och äras över allting. Amen. Amen.

Det är det handlingssätt som Evangeliet lär oss, det är helig slughet och källan till effektivitet i vårt apostoliska arbete. Det är källan till vår kärlek och den frid som tillkommer oss som Guds barn, den väg genom vilken vi kan sprida tillgivenhet och sinnesfrid till människorna. Det är bara längs denna väg som vi kommer att sluta våra dagar i Kärleken, efter att ha helgat vårt arbete och i arbetet sökt den gömda lyckan i de ting som rör Gud. Vi kommer att uppträda med barns heliga fräckhet och avvisa den falska skam - hyckleriet - som kännetecknar vuxna, som är rädda för att återvända till sin Fader efter att ha upplevt misslyckandet i ett fall.

Jag avslutar med Herrens hälsning som vi hör i dagens Evangelium: pax vobis! Frid åt er alla… Lärjungarna blev glada när de såg Herren, den Herre som följer oss längs vägen till Fadern.