Texter på ämnet

Jag vill fortsätta denna stund av samtal inför Herren med en anteckning som jag gjorde för några år sedan och som är fortfarande aktuell. Vad jag då skrev ned var några påpekanden av den heliga Teresa av Avila: ty intet och mindre än intet är allt som är förgängligt och som inte är Gud till behag. Förstår ni nu varför en människa upphör att känna frid och lugn då hon avlägsnar sig från sitt mål, då hon glömmer att Gud har skapat henne för att hon skall bli helig? Ansträng er för att aldrig förlora detta övernaturliga perspektiv, inte ens då ni roar er eller vilar, vilket är lika livsnödvändigt för oss alla som arbetet.

Ni kan nå de högsta höjderna inom era yrken, ni kan uppnå de mest sensationella triumfer som frukt av de fria initiativ ni tar inom era timliga verksamheter, men om ni förlorar den övernaturliga syn som ni bör ha på alla mänskliga aktiviteter, så kommer ni att ha avvikit beklagansvärt från vägen.

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.

Muntlig bön och stilla bön

I denna gobeläng som den kristna trons handlande väver, finns de muntliga bönerna infattade, likt juveler. Det finns formuleringar av gudomligt ursprung, Fader vår..., Hell dig Maria..., Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, den krans av lovord som riktas till Gud och vår moder i form av den heliga Rosenkransen och många, många andra former för åkallan, fulla av fromhet, som våra kristna bröder har reciterat från första början.

Då den helige Augustinus kommenterade en vers i psalm 85 – förbarma dig Herre, jag ropar till dig hela dagen –, skrev han följande: med hela dagen avses all tid, utan avbrott… En enda människa når ut till världens ände; för det är Kristi egna lemmar som ropar, vissa vilar redan i Honom, andra åkallar Honom nu och andra kommer att åkalla Honom när vi har dött, och på dem kommer andra bedjande att följa. Blir ni inte gripna av att kunna delta i denna hyllning av Skaparen som pågår ständigt under århundradenas lopp? Vad stor människan är, då hon erkänner sig som Guds älskade varelse och vänder sig till Honom, tota die, i varje stund av sin jordiska vandring!