530
Är det inte underligt att många kristna som är långsamma och nästan högtidliga i sällskapslivet (de har inte bråttom), och som tar det lika lugnt i sitt föga ansträngande yrkesengagemang, då de sitter till bords och på sina lediga stunder (de har inte bråttom då heller), plötsligt känner sig jäktade och i sin iver till och med försöker jäkta prästen så att han förkortar den tid som skall ägnas åt det heliga Mässoffret?
Ämnen
Denna punkt på ett annat språk
Dokument utskrivet från https://escriva.org/sv/camino/530/ (2024-03-29)