530

Är det inte underligt att många kristna som är långsamma och nästan högtidliga i sällskapslivet (de har inte bråttom), och som tar det lika lugnt i sitt föga ansträngande yrkesengagemang, då de sitter till bords och på sina lediga stunder (de har inte bråttom då heller), plötsligt känner sig jäktade och i sin iver till och med försöker jäkta prästen så att han förkortar den tid som skall ägnas åt det heliga Mässoffret?

Denna punkt på ett annat språk