Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Vägen > Självtukt > Kap 6
172

Om du inte tuktar dig, blir du aldrig en bönens människa.


173

Den träffande anmärkningen eller vitsen som du avstår från att säga; det vänliga leendet mot någon som stör dig; tystnaden inför orättvisa förebråelser; det välvilliga samtalet med personer du tycker är tråkiga och taktlösa; den dagliga ansträngningen för att ha överseende med besvärliga vanor hos dem du lever tillsammans med ... När man gör allt detta uthålligt, är det verkligen en kraftfull inre tuktan.


174

Säg inte: Den där personen går mig på nerverna. Tänk i stället: Den där personen helgar mig.


175

Inget ideal blir verklighet utan offer. Förneka dig själv. Det är så ljuvligt att vara ett offer!


176

Hur ofta föresätter du dig inte att tjäna Gud i någonting ... och så måste du nöja dig - i din svaghet - med att erbjuda honom ledsnaden och nedstämdheten över att inte ha kunnat uppfylla en så enkel föresats!


177

Förlora inte ett tillfälle att ge med dig. Det är svårt ... men hur mycket behagar det inte Gud!


178

Ser du ett fattigt träkors, ensamt, obetydligt och värdelöst ... och utan den Korsfäste, så glöm inte att det korset är ditt kors; vardagens kors, dolt, utan glans och tröst ... som väntar på sin korsfäste. Och det är du som skall vara dess korsfäste.


179

Öva självtukt, men plåga inte andra.


180

Utan självtukt, ingen dygd.


181

Inre tuktan. Jag tror inte på din inre tuktan, när jag ser att du ringaktar och underlåter att tukta dina sinnen.


182

Låt oss i detta arma liv tömma lidandets bägare till sista droppen. Vad betyder det väl att lida tio, tjugo eller femtio år ... när himmelriket varar för evigt, evigt ... evigt? Och framför allt - och det är ett ännu bättre skäl för att lida än det ovannämnda, propter retributionem* - vad betyder det väl att lida, om man lider för att trösta vår Herre, för att behaga honom i en anda av gottgörelse, förenade med honom på Korset - kort och gott: om man lider av Kärlek?

* För belöningens skull. Ö.a.


183

Ögonen! Genom dem kommer mycket ont in i själen. - Hur många har inte gjort samma erfarenhet som David! ... Om ni beskyddar blicken, kan ni vara säkra på att ni även försvarar hjärtat.


184

Varför måste du se dig omkring, om du ändå har ”din värld” inom dig?


185

Världen beundrar bara uppseendeväckande offer, därför att den inte känner till värdet av tysta och fördolda offer.


186

Man måste ge sig hän helt och hållet, man måste förneka sig själv totalt: offret måste bli till ett brännoffer.


187

En paradox: för att Leva måste man dö.


188

Akta dig: hjärtat är en förrädare. Säkra det med sju reglar.


189

Allt som inte leder dig till Gud, hindrar dig. Ryck upp det med rötterna och kasta det långt i från dig.


190

En människa vars närmaste överordnade var vresig och grov, lät Herren säga följande ord: Tack gode Gud, för denna verkligt gudomliga skatt. Var skulle jag väl annars möta någon som besvarar varje tecken på vänlighet med ett par välriktade sparkar?


191

Övervinn dig själv varje dag från första stund. Gå upp i rätt tid, på ett på förhand bestämt klockslag och utan att en enda minut ge efter för din lättja.

Om du övervinner dig själv med Guds hjälp kommer du redan att ha arbetat in mycket inför resten av dagen.

Det är så deprimerande att känna sig besegrad redan vid första skärmytslingen!


192

Du blir alltid besegrad. Bestäm dig varje gång för att kämpa för en viss själs räddning, dess helgelse, eller dess kall som apostel ... Då är jag säker på att du kommer att segra.


193

Var inte så slö och vek. Det är hög tid att du slutar upp med din besynnerliga självömkan.


194

Jag skall säga dig vilka människans sanna skatter på denna jord är, så att du vet att uppskatta dem: hunger, törst, hetta, kyla, smärta, skam, fattigdom, ensamhet, svek, förtal, fängelse ...


195

Den man träffade mitt i prick som sade att kropp och själ är två oskiljaktiga fiender och två vänner som inte tål varandra.


196

Man måste ge kroppen lite mindre än den behöver.

Annars förråder den.


197

Eftersom de var vittnen till dina svagheter och till ditt elände, varför då inte också till din botgöring?


198

Den som tuktar sig själv kan förvänta sig följande välsmakande frukter: förståelse för och överseende med andras svagheter, ofördragsamhet med sina egna.


199

Om vetekornet inte dör, förblir det utan frukt.

Vill du inte vara ett vetekorn, dö genom självtukt och frambringa frodiga ax? Jesus välsigne din skörd!


200

Du övervinner inte dig själv, du tuktar dig inte därför att du är högmodig. Vad? Du för ett botgörarliv? Glöm inte att högmod och botgöring kan förekomma samtidigt ... Dessutom: är din smärta, när du har fallit eller inte varit tillräckligt generös, äkta ånger eller bara förargelse över att se dig själv så liten och kraftlös? Vad långt borta du är från Jesus, om du inte är ödmjuk ... även om det varje dag slår ut nya rosor från ditt botgissel!


201

Det smakar galla och ättika, aska och aloë! Så torr, bitter och skrovlig gommen känns! Denna fysiska känsla är ingenting i jämförelse med den bitterhet du känner i din själ.

Faktum är att ”de kräver ännu mer av dig”, och du vill inte ge det. Var ödmjuk: skulle väl denna bittra känsla av avsmak, till kropp och själ, fortsätta att finnas, om du verkligen gjorde allt det som du kan göra?


202

Vill du ålägga dig ett frivilligt straff för din svaghet och för din brist på generositet? Bra, men det skall vara en diskret botgöring, som om den vore ålagd en fiende som samtidigt är vår broder.


203

För oss, arma människor, har glädjen alltid en bismak av bitterhet, även om den har en övernaturlig grund.

Vad förväntade du dig? Här nere är smärtan livets sälta.


204

Hur många av dem som skulle låta sig spikas fast på ett kors inför tusentals häpna åskådares blickar står inte ut med vardagens nålstick på ett kristet sätt! Tänk efter, vilket är mest heroiskt?


205

Vi läste - du och jag - om den där gudsmannens heroiskt ”vardagliga” liv. Vi såg honom kämpa i månader och år (vilken noggrann ”bokföring” i hans särskilda samvetsrannsakan!) vid frukosten: ibland vann han, ibland förlorade han. Han antecknade: ”Har inte tagit smör ... har tagit smör”! Om ändå vi också, du och jag, genomlevde detta ... ”smördrama”!


206

Den heroiska minuten är det ögonblick då vi stiger upp punktligt. Ingen tvekan, en övernaturlig tanke och ... upp och hoppa! Den heroiska minuten: här har du en uppoffring som stärker din vilja utan att försvaga din natur.


207

Var tacksam för den heliga avsky som du känner för dig själv som om den vore en speciell ynnest.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa