Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Vägen > Ödmjukhet > Kap 27
589

När du hör applåderna för din seger, så se till att även minnas skratten som dina misslyckanden orsakade.


590

Eftersträva inte att glänsa som en förgylld vindflöjel på en hög byggnad. Hur mycket den än glänser, och hur högt den än befinner sig, så saknar den betydelse för byggnadens hållfasthet.

Var snarare som en gammal kvadersten dold i grunden, under jorden, där ingen ser dig. Tack vare dig störtar inte huset samman.


591

Herre Jesus, ju mer de höjer mig till skyarna, desto mer måste Du ödmjuka mig i mitt hjärta och låta mig inse vad jag har varit, och vad jag kommer att bli om Du lämnar mig ensam.


592

Glöm inte att du är ... en soptunna. Om det händer att den gudomlige Trädgårdsmästaren tar dig, skurar och rengör dig ... och fyller dig med underbara blommor ... så får varken deras doft eller färg, som förskönar din fulhet, göra dig stolt.

Var ödmjuk. Är du inte medveten om att du är en soptunna?


593

När du ser dig själv som du är, måste du tycka att det är naturligt att man föraktar dig.


594

Du är inte ödmjuk när du förödmjukar dig själv, utan när andra förödmjukar dig och du står ut med det för Kristi skull.


595

Om du kände dig själv, skulle du vara glad åt förakt och ditt hjärta skulle gråta över högaktning och beröm.


596

Det skall inte smärta dig att de ser dina fel. Att du kan kränka Gud och ge ett dåligt exempel är vad som skall smärta dig.

För övrigt får de gärna veta hur du är och förakta dig.Var inte ledsen över att du inte är någonting, just därför måste Jesus fylla dig med allting.


597

Om du skulle följa ditt hjärtas och ditt förnufts impulser, så skulle du ständigt ligga med ansiktet mot marken som en smutsig, ful och avskyvärd mask ... inför denne Gud som står ut med så mycket från dig.


598

Vilket stort värde ödmjukheten har! Quia respexit humilitatem ... I Sakarias hus talar vår Moder i sin jubelsång inte om sin tro, kärlek eller obefläckade renhet: ”Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.”


599

Du är smutsigt och nedfallet damm. Även om den helige Andes fläkt lyfter dig över alla jordens ting och får dig att glänsa som guld genom att i höjden låta ditt elände reflektera Rättvisans Sols suveräna strålar, så får du inte glömma ditt eget tillstånds fattigdom.

Ett ögonblicks högmod skulle kasta dig tillbaka till marken och i stället för att vara ljus skulle du åter bli dy.


600

Du ... högmodig? Varför då?


601

Högmodig? Varför? ... Snart - om några år eller dagar - kommer du att vara en hög stinkande as: maskar, illaluktande vätskor, liksvepningens smutsiga trasor ... och ingen på jorden kommer att minnas dig.


602

Du som är lärd, berömd, vältalig, mäktig: om du inte är ödmjuk, så är du ingenting värd. Beskär det ”jag” som uppfyller dig i så hög grad, ryck upp det med rötterna - Gud kommer att hjälpa dig - så kommer du att kunna börja arbeta för Kristus som den obetydligaste i hans armé av apostlar.


603

Den här falska ödmjukheten är bekvämlighet.

Genom att uppträda undergivet och krypande, avstår du från rättigheter ... som är skyldigheter.


604

Erkänn ödmjukt din svaghet, så att du tillsammans med aposteln Paulus kan säga: Cum enim infirmor, tunc potens sum - Ty när jag är svag, då är jag stark.


605

Fader, hur kan du stå ut med denna smuts, frågade du mig efter en ångerfull bikt.

Jag tystnade och tänkte att om din ödmjukhet får dig att se dig själv på det sättet - som smuts, en sophög! - så kan vi fortfarande göra någonting stort av dina brister.


606

Se så ödmjuk vår Jesus är: En åsna var hans tron i Jerusalem! ...


607

Ödmjukhet är en annan god väg för att uppnå inre frid. ”Han” sade det: ”lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta ..., så skall ni finna vila för er själ”.


608

Det är inte brist på ödmjukhet att du är medveten om din själs framsteg. Då kan du tacka Gud för dem.

Men glöm inte att du är en välklädd fattiglapp ... i lånade kläder.


609

Självkännedomen leder oss, tar oss vid handen, till ödmjukheten.


610

Ditt kraftfulla försvar av andan och normerna i det apostolat som du verkar i får inte försvagas av falsk ödmjukhet. Den kraftfullheten är inte högmod, utan kardinaldygden styrka.


611

Av stolthet. Du trodde redan att du kunde allt, du själv. Han släppte dig ett ögonblick, och genast låg du platt på marken.

Var ödmjuk, så kommer du inte att sakna Hans utomordentliga hjälp.


612

Det är dags att du gör dig kvitt dina stolta tankar. Du är som en pensel i konstnärens hand. Ingenting mer.

Vad tjänar en pensel till, om den inte låter konstnären arbeta?


613

För att du, som är så tom och egenkär, skall bli ödmjuk, är det tillräckligt att du betraktar Jesajas ord: du är ”som en droppe ur ämbaret och som en smula på vågskålen”.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa