Glädjerika mysterier

Min vän, glöm inte att vi är barn. Vår Fru med det ljuva namnet, Maria, är samlad i bön.

I det huset är du vadhelst du själv vill vara: en vän, en tjänare, en nyfiken iakttagare, en granne… - Själv vågar jag inte vara någonting alls just nu. Jag gömmer mig bakom dig och betraktar häpen det som sker.

Ärkeängeln förkunnar sitt budskap…

Quomodo fiet istud, quoniam virum non cognosco? - Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man (Luk 1:34).

Vår moders röst påminner mig däremot om människornas alla orenheter … mina med.

Hur mycket avskyr jag inte i det ögonblicket denna världens ynkliga tarvligheter! … vilka föresatser!

Fiat mihi secundum verbum tuum.

Må det ske med mig som du har sagt (Luk 1:38). Vid tjusningen av Jungfruns ord blev Ordet kött.

Den första dekaden lider mot sitt slut … Än hinner jag säga till min gud, innan någon annan gör det: Jesus, jag älskar dig.

Lille vän, vid det här laget har du säkert lärt dig att klara dig själv. - Följ Josef och Maria med glädje … och du kommer att få höra de traditioner som finns i Davids hus.

Du kommer att höra talas om Elisabet och Sakarias, du kommer att bli rörd av Josefs kyska kärlek och ditt hjärta kommer att slå häftigt varje gång de nämner Barnet som kommer att födas i Betlehem …

Vi skyndar till en stad i Juda bergsbygd (Luk 1:39).

Vi är framme. - Det är det hus där Johannes döparen kommer att födas. - Elisabet jublar tacksamt inför sin Frälsares moder: Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! - Hur kan det hända mig, att min herres moder kommer till mig? (Luk 1:42-43).

Den ofödde Döparen sparkar till (Luk 1:41) … - Marias ödmjukhet väller fram i Magnificat … Och du och jag som är - som var - högmodiga lovar att vara ödmjuka.

Kejsar Augustus har utfärdat en förordning om att hela världen skall skattskrivas. Var och en måste därför bege sig till sina fäders stad. - Eftersom Josef är av Davids hus och släkt, beger han sig med Jungfru Maria från Nasaret till den stad som heter Betlehem i Judéen (Luk 2:1-5).

Och i Betlehem föds vår Gud, Jesus Kristus! - I ett stall: det finns inte plats i härbärget. - Hans moder lindar honom och lägger honom i en krubba (Luk 2:7).

Köld. - Fattigdom. - Jag är Josefs lille tjänare. - Vad Josef är god! - Han behandlar mig som en far behandlar sin son. Han till och med förlåter mig när jag tar gossen i mina armar och säger ömma och innerliga ord till honom, timme efter timme!…

Och jag kysser honom - kyss honom du också -, och jag dansar, jag sjunger för honom, och kallar honom Kung. Älskade, min Gud, min Ende, mitt Allt! … Vad barnet är vackert … och dekaden kort!

NÄR TIDEN är inne för moderns rening enligt Moses lag skall barnet tas till Jerusalem för att bäras fram inför Herren (Luk 2:22).

Den här gången, min vän, kommer du att vara den som bär buren med turturduvorna. - Har du märkt? Hon - den obefläckade! - underordnar sig lagen som vore hon oren.

Lille dumbom, nog skall väl denna förebild lära dig att uppfylla Guds heliga lag oavsett alla personliga uppoffringar?

Att renas! Du och jag, vi behöver verkligen renas! - Vi behöver göra bot, och utöver botgöringen, Kärleken. Kärlek som likt ett brännjärn sveder bort rosten ur våra själar och eld som med gudomliga lågor sätter våra eländiga hjärtan i brand.

En rättfärdig och gudfruktig man har kommit till templet ledd av den Helige Ande - det hade uppenbarats för honom att han inte skulle dö innan han hade sett Kristus. Han tar Messias i sina armar och säger: Herre, nu kan du låta din tjänare gå hem i frid som du har lovat … ty mina ögon har sett Frälsaren (Luk 2:25-30).

- Var är Jesus? - Barnet! Min Fru: … var är han?

Maria gråter. - Förgäves har du och jag sprungit från grupp till grupp, från ressällskap till ressällskap - ingen har sett honom. - Efter lönlösa försök att hålla gråten tillbaka gråter även Josef … Och du … Och jag. Jag, som är en ganska oborstad liten tjänare, gråter hejdlöst och åkallar himmel och jord … för de gånger jag förlorade honom på grund av mitt eget fel och inte grät.

Jesus: må jag aldrig mer förlora dig … Nu är vi förenade, du och jag, i olyckan och smärtan liksom vi tidigare var i synden, och från djupet av våra hjärtan stiger suckar av uppriktig ånger och brinnande ord som varken kan eller bör skrivas ned.

Och när vi tröstas av glädjen att finna Jesus i templet - tre dagar var han borta! - där han diskuterar bland Israels lärde (Luk 2:46), kommer insikten om skyldigheten att lämna sina nära och kära för att tjäna vår himmelske Fader att finnas djupt inpräntad i din själ och min.