Människofiskare

Medan vi talade såg vi den där kontinentens landmassor. Ett sken tändes i dina ögon, din själ fylldes av otålighet och med tanken dröjande vid de där folken sade du till mig: Är det möjligt att Kristi nåd skulle vara overksam på andra sidan haven?

Sedan svarade du själv: I sin oändliga godhet, vill han använda sig av följsamma redskap.

Vad de fyller dig med medlidande! … Du skulle vilja skrika till dem att de slösar bort sin tid … Varför är de så blinda att de inte ser det som du - din stackare - har sett? Varför skulle de inte föredra det som är bäst?

- Be, tukta dig, och sedan - det är du skyldig att göra - väck dem en och en, och förklara för dem - likaså en och en - att på samma sätt som du har gjort, kan de finna en väg till Gud utan att lämna den plats som är deras i samhället.

Du började med stor entusiasm. Men undan för undan har luften gått ur dig … Och till sist kommer du att helt sluta dig inom ditt skal, om du fortsätter att inskränka din horisont.

- Du måste hela tiden vidga ditt hjärta, hungrande efter apostolat! Av hundra själar är alla hundra intressanta för oss.

Tacka Herren för den faderliga och moderliga ömhet som han ständigt behandlar dig med.

Du som alltid drömde om stora äventyr har gett dig in på ett fantastiskt företag … som kommer att föra dig till heligheten.

Jag upprepar: tacka Gud, med ett apostoliskt liv.

När du kastar dig ut i apostolatet kan du vara säker på att det alltid rör sig om att göra folk lyckliga, mycket lyckliga: Sanningen kan inte skiljas från äkta glädje.

Människor av olika länder och folk, av mycket skilda miljöer och yrken … När du talar med dem om Gud känner du det mänskliga och övernaturliga värdet av ditt kall som apostel. Det är som om du rent påtagligt återupplevde, i hela dess verklighet, miraklet med vår Herres lärjungars första förkunnelse. Meningar sagda på ett främmande språk, som visar en ny väg, har var och en hört i djupet av sitt hjärta på sitt eget språk. Och i ditt eget sinne får den scen nytt liv, i vilken "parter, meder och elamiter …" lyckliga närmar sig Gud.

Hör noga på och sprid det jag säger till andra: kristendomen är Kärlek. Umgänget med Gud är en ytterst positiv dialog; att ta sig an andra - apostolatet - är inte en lyxartikel, en verksamhet för några få.

- Nu när du vet det, så gläd dig, för ditt liv har fått en helt ny innebörd, och dra konsekvenserna av det.

Naturlighet, uppriktighet, glädje: oundgängliga förutsättningar för att en apostel skall dra till sig människor.

Jesus kunde inte ha kallat de första tolv på ett enklare sätt: "Kom och följ mig".

För dig, som letar efter så många skäl för att inte fortsätta med uppgiften, finns ett övervägande som passar som hand i handske: de förstas mänskliga kunskap var mycket begränsad, men vilket intryck gjorde de inte på sina åhörare!

- Glöm det inte: Det är han som fortsätter att utföra arbetet genom var och en av oss.

Det är Gud som sänder apostlakallelser. Men du får inte försumma att använda dig av lämpliga medel: bön, självtukt, studier eller arbete, vänskap, övernaturlig syn … inre liv!

När jag talar om "vänskapens apostolat" menar jag "personlig" vänskap, självuppoffrande, ärlig: på tu man hand, från hjärta till hjärta.

I vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat är det första steget förståelse, tjänst … och helig orubblighet i trosläran.

De som har träffat Kristus kan inte låsa in sig i sin egen miljö: att begränsa sig på det sättet vore verkligen sorgligt! De måste öppna sig likt en solfjäder för att nå ut till alla själar. Var och en måste skapa - och bredda - en vänkrets och påverka den genom sitt yrkesmässiga anseende, genom sitt uppförande, genom sin vänskap, och se till att Kristus kan påverka genom det yrkesmässiga anseendet, genom det uppförandet, genom den vänskapen.

Du måste vara en flammande eld som sätter allt i brand. Och där omgivningen inte kan brinna, måste du höja dess andliga temperatur.

- Om du inte gör det, slösar du på ett sorgligt sätt bort din tid, och du gör även så att de som finns i din omgivning slösar bort sin.

När man är ivrig efter själar finner man alltid bra människor och man finner alltid bördig jord. Det finns inga ursäkter!

Var så säker: även där finns det många som kan förstå din väg; själar som - medvetet eller omedvetet - söker efter Kristus och som inte finner honom. Men "hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?"

Kom inte och säg att du vårdar ditt inre liv om du inte utför ett intensivt, oupphörligt apostolat: Herren - som du försäkrar mig om att du umgås med - vill att alla människor skall räddas.

Den där vägen är mycket svår, sade han till dig. Och när du hörde det höll du belåtet med, då du tänkte på att Korset är ett säkert tecken på den sanna vägen … Men din vän fäste sig bara vid den svåra delen av vägen, utan att ta hänsyn till Jesu löfte: "mitt ok är skonsamt."

Påminn honom om det, kanske - om han får reda på det - hänger han sig .

Säger han att han inte har tid? … Desto bättre.

Det är just de som inte har tid som Kristus är intresserad av.

Då du tänker på att många försummar det stora tillfället och låter Jesus gå förbi, så tänk: varifrån kom denna tydliga kallelse, en riktig försynens skickelse, som visade mig vägen?

- Begrunda dagligen att aposteln alltid måste vara en annan Kristus, Kristus själv.

Bli inte förvånad och dra dig inte tillbaka för att han förebrått dig för att du ställde honom ansikte mot ansikte med Kristus, eller för att han indignerat tillade: "Jag kan inte längre leva lugnt utan att fatta ett beslut …".

Be för honom … det är meningslöst att du försöker lugna honom: kanske har en gammal oro väckts till liv, hans samvetes röst.

Blir de upprörda över att du talar om att ge sig själv till Gud med människor som aldrig ställts inför den frågeställningen? … Bra, än sen? Du är kallad att vara en apostel för apostlar.

Du når inte fram till folk för att du talar ett annorlunda "språk". Jag råder dig att vara naturlig.

Din bildning är så konstlad!

Du drar dig för att tala om Gud, om kristet liv, om kallelse … för att du inte vill orsaka lidande? Du glömmer att det inte är du som kallar, utan Han: ego scio quos elegerim - jag vet vilka jag har utvalt.

Dessutom skulle det smärta mig om det gömde sig bekvämlighet eller ljumhet bakom denna falska hänsyn: föredrar du fortfarande en stackars mänsklig vänskap framför Guds vänskap?

Du har samtalat med den ene, den andre och med den tredje för att du brinner av iver efter själar.

Den ene blev rädd. Den andre rådfrågade en "förnuftig" person som gav honom ett dåligt råd … Härda ut: se till att ingen senare skall kunna ursäkta sig med att påstå quia nemo nos conduxit - att ingen har lejt oss.

Jag förstår din heliga otålighet men samtidigt måste du tänka på att vissa behöver tänka länge och att andra kommer att svara med tiden … Vänta på dem med öppna armar: krydda din heliga otålighet med riklig bön och självtukt. - När de kommer, kommer de att vara yngre och generösare; de kommer att ha skakat av sig sin småborgerlighet och kommer att vara modigare.

Vad Gud väntar på dem!

Tron är ett oundgängligt krav i apostolatet, som många gånger yttrar sig i att man uthålligt talar om Gud även om frukten dröjer.

Om vi håller ut, om vi fortsätter, övertygade om att Gud vill det, så kommer det även i din omgivning, överallt, att synas tecken på en kristen revolution.

Vissa kommer att hänge sig, andra kommer att ta sitt inre liv på allvar och andra - de slappaste - kommer åtminstone att ha varnats.

Dagar av verkligt jubel: tre till!

Herrens ord går i uppfyllelse: "Min Fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar".

Du fick mig att le, för jag förstår dig mycket väl, när du sade: Jag hänförs av möjligheten att åka till nya länder, att bana väg, kanske mycket långt borta … Jag borde kontrollera om det finns människor på månen.

- Be Herren att öka denna apostoliska iver.

Ibland, när jag står ansikte mot ansikte med dessa sovande själar får jag lust att skrika, att skaka dem, att få dem att reagera, för att de skall väckas ur den fruktansvärda dvala som de är försjunkna i. Det är så sorgligt att se dem gå, famlande i mörkret likt blinda, utan att hitta vägen!

- Vad väl jag förstår att Jesus grät över Jerusalem, till följd av sin fullkomliga kärlek …

Fördjupa varje dag den apostoliska dimensionen i din kristna kallelse. För tjugo århundraden sedan inrättade han - för att du och jag skulle förkunna det högt för människorna - en värvningsbyrå, öppen för alla dem som har ett ärligt hjärta och förmåga att älska … Vilka tydligare uppmaningar kan du behöva än orden ignem veni mittere in terram - jag har kommit för att tända en eld på jorden eller, dessutom, tanken på de tvåtusenfemhundra miljoner själar som ännu inte känner Kristus?!

Hominem non habeo - Jag har ingen som kan hjälpa mig. Det kan olyckligtvis många andligt sjuka och lama hävda, som skulle kunna tjäna Gud … och som borde tjäna honom.

Herre: låt människorna aldrig lämna mig oberörd.

Hjälp mig att be om en ny Pingst, som än en gång må sätta världen i brand.

"Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge."

Herre, jag ser ständigt tydligare att blodsband, om de inte går genom ditt älskvärda Hjärta, för vissa kan vara ett ständigt kors; för somliga kan de vara orsak till frestelser - mer eller mindre direkta - mot uthålligheten; för andra kan de vara orsaken till fullständig ineffektivitet; och, för alla, ballast som utgör hinder mot fullständig hängivelse.

Plogbillen som bryter marken och öppnar plogfåran ser varken utsädet eller skörden.

Sedan du bestämt dig upptäcker du nya saker varje dag. Minns du hur det var igår, när du ständigt frågade: "Och det här då, hur …?", för att sedan fortsätta med dina tvivel eller din besvikelse …

Nu finner du alltid ett exakt, genomtänkt och tydligt svar. Och när du hör hur de besvarar dina ibland barnsliga frågor, tänker du att "så måste Jesus ha tagit hand om de första tolv."

Kallelser Herre, fler kallelser! Jag bryr mig inte om huruvida sådden var min eller någon annans - det var du Jesus som sådde med våra händer! Jag vet bara att du har lovat oss att frukten kommer att mogna - et fructus vester maneat! - att er frukt skall bestå.

Var tydlig. Om de säger att du går och "försöker få dem på kroken", så svara att ja, att det är just vad du vill … Men … de skall inte oroa sig! För om de inte har någon kallelse - om Han inte kallar dem - så kommer de inte; och om de har den, så vore det skamligt om det till slut skulle gå med dem som med den rike unge mannen i Evangeliet: att de blev ensamma och ledsna.

Din uppgift som apostel är stor och vacker. Du står på den punkt där nåden sammanstrålar med själarnas frihet; och du är närvarande vid det mest högtidliga tillfället i vissa människors liv: deras möte med Kristus.

Det verkar som om ni har blivit valda en och en … sade han.

- Så är det!

Var så säker: du behöver formas väl inför mötet med den anstormande folkmassa som kommer att störta sig mot oss med den precisa och krävande frågan: "Nå, vad skall vi göra?"

Här är ett effektivt recept för din apostoliska anda: konkreta planer, inte från lördag till lördag, utan från idag till imorgon, från nu till snart.

Kristus förväntar sig mycket av ditt arbete. Men du måste gå och söka upp människorna, som den gode herden gick ut för att leta efter det hundrade fåret: utan att vänta på att de skall kalla på dig. Använd dig sedan av dina vänner för att göra andra väl: ingen kan känna sig lugn - säg det till var och en av dem - med ett andligt liv som, efter att ha uppfyllt honom, inte flödar över i apostolisk iver.

Det är oacceptabelt att du slösar bort din tid på "dina dumheter" när det finns så många människor som väntar på dig.

Troslärans apostolat: detta apostolat kommer alltid att vara ditt.

Pingstens mirakel innebär att alla vägar helgas: det kan aldrig tolkas som att en väg skulle ges monopol eller föredras på bekostnad av andra.

Pingsten innebär en oändlig mångfald av språk, av metoder, av sätt att möta Gud: inte en våldsam enhetlighet.

Du skrev till mig: En ung man som var på väg norrut anslöt sig till vår grupp. Han var gruvarbetare. Han sjöng mycket bra och föll in i vår sång. Jag bad för honom tills vi kom fram till hans station. Då han tog avsked av oss, kommenterade han: "Vad trevligt det vore att fortsätta resan tillsammans med er!"

- Jag kom genast att tänka på mane nobiscum - stanna hos oss Herre! - och bad Honom, med tro, att de andra skall "se Honom" i var och en av oss som är följeslagare på "deras väg".

Massorna har gått och fortsätter att gå längs "det berättigade missnöjets" stig.

Det gör ont … men vad många av de andligt eller materiellt behövande det är som har blivit förbittrade på grund av oss!

- Vi måste ännu en gång föra ut Kristus bland fattiga och enkla människor: det är just bland dem som han trivs bäst.

Lärare: var angelägen om att på kort tid få dina elever att förstå det som tog dig själv timmar av studier att se tydligt.

Önskan att "undervisa" och att "undervisa av hjärtat" skapar en tacksamhet hos eleverna som utgör en lämplig grogrund för apostolatet.

Jag tycker om det här mottot: "må varje vandrare följa sin väg", den väg som Gud har stakat ut åt honom, troget, kärleksfullt, kosta vad det kosta vill.

Vilken enastående lektion är inte varje enskilt stycke av Nya Testamentets lära!

- Efter det att Mästaren, innan han steg upp till Gud Faders högra sida, sagt till lärjungarna: "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" hade de en känsla av frid. Men de tvivlade fortfarande: de visste inte vad de skall göra, och samlades med Maria, Apostlarnas Drottning, för att omvända sig och bli ivriga förkunnare av den Sanning som kommer att frälsa världen.