Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Plogfåran > Strider > Kap 5
125

Alla kan inte bli rika, lärda, berömda ... Däremot är vi alla - ja, alla - kallade till att bli helgon.


126

Att vara trogen Gud kräver strid. Närkamp, man mot man - den gamla människan mot den nya människan - detalj för detalj, utan att ge upp.


127

Jag medger att prövningen är för svår: du har en rejäl uppförsbacke framför dig, du måste gå ”motsträvigt”.

- Vad jag råder dig att göra? - Upprepa: omnia in bonum!, allt som sker, allt som ”händer mig”, är för mitt bästa ... Därför - och det är rätt slutsats: acceptera det som du tycker verkar vara så svårt som en ljuv verklighet.


128

Idag räcker det inte med goda kvinnor och män.

Dessutom är den som nöjer sig med att vara nästan ... god inte tillräckligt god: det är nödvändigt att vara ”revolutionär”.

Inför all den hedonism, inför all den hedendom och materialism som vi ställs inför, vill Kristus ha motståndsmän, rebeller av Kärlek!


129

Heligheten, äkta strävan efter helighet, känner varken pauser eller semester.


130

Vissa uppför sig - livet ut - som om Herren hade talat om hängivelse och om att uppföra sig rättfärdigt bara med dem som inte skulle finna det svårt - sådana finns inte! - eller med dem som inte skulle behöva kämpa.

De glömmer att Jesus har sagt till alla att Himmelriket rycker man till sig med våld, med den heliga kampen i varje ögonblick.


131

Vilken lust många människor har att reformera!

Vore det inte bättre om vi alla, var och en av oss, reformerade oss själva för att troget uppfylla det man har befallt oss?


132

Du plaskar omkring i frestelser, du försätter dig själv i fara, du leker med synen och med fantasin, du talar om ... dumheter. Och sedan blir du förvånad över att du överfalls av tvivel, skrupler, förvirring, sorg och modfälldhet.

- Du måste medge att du inte är särskilt konsekvent.


133

Efter den första entusiasmen har du råkat ut för osäkerhet, tvivel, fruktan. Du oroar dig för studierna, för din familj, för ekonomin och framför allt för tanken på att du inte kan, att du kanske inte duger, att du saknar livserfarenhet.

Jag skall ge dig ett säkert botemedel mot den här oron - som beror på djävulens frestelser eller på din brist på generositet! ”Förakta” den, ta bort de där tankarna från ditt minne. Det predikade Mästaren med eftertryck redan för tjugo århundraden sedan: ”Se er inte om!”


134

I våra själar måste vi odla fram en verklig skräck för synden. Herre - upprepa det med ett ångerfullt hjärta - låt mig aldrig mer förolämpa dig!

Men bli inte rädd när du märker tyngden av din stackars kropp och av mänskliga lidelser: det vore dumt och naivt barnsligt om du nu skulle upptäcka att det finns ”sådant”. Ditt elände är inte ett hinder, utan en sporre för att du skall förena dig ännu mer med Gud, för att du skall söka honom ihärdigt, ty han renar oss.


135

Om din fantasi kretsar kring dig själv och skapar påhittade situationer och omständigheter som vanligtvis inte överensstämmer med din väg, så kommer dessa helt i onödan att distrahera dig, att göra dig kall och ta dig ur Guds närvaro. Det är fåfänga.

Om din fantasi kretsar kring andra, är det lätt att du råkar ut för bristen att döma dem - när det inte är din uppgift - och att tolka deras handlande på ett småaktigt och inte särskilt objektivt sätt. Det är förhastade omdömen.

Om din fantasi kretsar kring dina egna talanger, kring sådant du brukar säga, om den beundran du väcker hos andra, så utsätter du dig för risken att förlora de rätta avsikterna med ditt handlande och att ge efter för högmodet.

Att släppa lös fantasin brukar vanligtvis innebära att man slösar bort tid och när man inte kontrollerar den, banar man dessutom väg för en lång rad frivilliga frestelser.

- Försumma inte en enda dag den inre tuktan.


136

Var inte så dumt naiv att tro att du måste frestas för att vara förvissad om att du säkert är på rätt väg. Det vore som om du önskade dig att man skulle stanna ditt hjärta för att övertyga dig om att du lever.


137

Diskutera inte med frestelserna. Låt mig upprepa det: var tillräckligt modig för att fly och tillräckligt stark för att inte leka med din svaghet, som om du testade hur långt du kan gå. Klipp av, utan eftergifter.


138

Du har ingen ursäkt. Det är helt och hållet ditt fel. Om du nu vet - du känner dig själv tillräckligt väl - att du om du följer den där vägen - den där läsningen, det där sällskapet ... - kan hamna i avgrunden, varför envisas du då med att tro att det kanske är en genväg som underlättar din utbildning eller får dig att mogna som person?

Lägg om din kurs radikalt, även om det kommer att kräva en större ansträngning av dig och mindre nöjen inom nära räckhåll. Det är hög tid att du uppför dig som en ansvarsfull människa.


139

Den tanklöshet som många män och kvinnor visar genom att inte anstränga sig för att undvika att medvetet begå förlåtliga synder smärtar Herren mycket. Det är normalt - säger de för att rättfärdiga sig - för vi snubblar alla på de stötestenarna!

Hör noga på: även majoriteten av det pack som dömde Kristus till döden började med att bara skrika - som de andra! - med att komma till örtagården - med de andra!

Och till slut, även då, sporrade av det som ”alla” gjorde, kunde eller ville de inte dra sig tillbaka ... och korsfäste Jesus!

- Nu, tjugo århundraden senare, har vi fortfarande inte lärt oss.


140

Toppar och dalar. Du har många, alltför många, toppar och dalar.

Skälet är tydligt: hittills har du levt ett bekvämt liv, och du vill inte inse att det är ett betydligt avstånd mellan att ”önska” och ”att ge sig själv”.


141

Eftersom du nödvändigtvis förr eller senare kommer att stöta på uppenbara bevis på ditt personliga elände, vill jag förvarna dig om några frestelser som djävulen då kommer att föreslå för dig och som du måste avvisa omedelbart: tanken att Gud har glömt bort dig, att din kallelse till apostolatet är förgäves, eller att tyngden av världens sorger och synder överstiger dina krafter som apostel.

- Ingenting av allt det är sant!


142

Om du verkligen kämpar, behöver du hålla samvetsrannsakan.

Sköt din dagliga samvetsrannsakan: se efter om du känner Kärlekssmärta, för att du inte behandlar vår Herre som du borde.


143

På samma sätt som många människor ger sig ut för att vara med när man tar ”första spadtaget”, utan att bry sig om huruvida det påbörjade verket kommer att avslutas, lurar syndarna sig själva med sina ”sista gånger”.


144

När det är fråga om att ”klippa av”, så glöm inte att den ”sista gången” skall vara den föregående, den som redan har varit.


145

Jag råder dig att någon gång försöka återvända ... till början av din ”första omvändelse” vilket kanske inte helt och hållet innebär att man blir som ett barn, men åtminstone är väldigt nära just det. I det andliga livet måste man låta sig ledas med fullt förtroende, utan rädsla eller falskhet. Man måste tala med absolut tydlighet om vad man har i huvudet och i själen.


146

Hur ska du ta dig ur den där ljumheten, den där beklagliga slappheten om du inte använder dig av de rätta medlen? Du kämpar mycket lite och när du anstränger dig, gör du det med viss ilska och förstämdhet, nästan som om du önskade att dina svaga ansträngningar inte skulle få någon verkan, för att rättfärdiga dig själv: för att inte ställa krav på dig och för att andra inte skall kräva mer av dig.

- Du gör det som du vill: inte det som Gud vill. Om du inte ändrar dig, på allvar, kommer du inte att bli lycklig och du kommer heller inte att få den frid som du nu saknar.

- Ödmjuka dig inför Gud och se till att vilja på riktigt.


147

Vilket slöseri med tid och vilket mänskligt perspektiv att låta allt bli taktik, som om det vore hemligheten bakom all effektivitet.

- De glömmer att Guds ”taktik” är kärleken till nästan, Kärleken utan gränser: så överbryggade han den oändliga avgrund som människan genom synden öppnat mellan Himlen och jorden.


148

Var ”brutalt” uppriktig i samvetsrannsakan, det vill säga, var modig. Var lika modig som när du tittar på dig själv i spegeln för att se var du har skurit dig eller smutsat ned dig, eller var du har fel som du måste åtgärda.


149

Jag måste varna dig mot ett knep som satan - ja, just så, med liten bokstav, för han förtjänar inte mer! - tillgriper då han använder sig av de mest naturliga omständigheter för att avleda oss lite eller mycket från den väg som leder till Gud.

Om du kämpar, och i ännu högre grad om du kämpar på riktigt, så får du inte förvånas om du blir trött eller måste ”gå motsträvigt” utan andlig eller mänsklig tröst. Se här vad någon skrev till mig för ett tag sedan och som jag sparat med tanke på vissa som naivt tror att nåden inte tar hänsyn till naturen: ”Fader, sedan några dagar är jag fruktansvärt lat och likgiltig när det gäller att följa min levnadsplan. Jag måste tvinga mig för att göra allt, och vad jag gör, gör jag med ett svagt inre engagemang. Be för mig, för att den här krisen snart skall gå över, för jag lider mycket av att tänka att jag skulle kunna avvika från vägen.” - Jag svarade bara: Visste du inte att Kärleken kräver offer? Läs sakta Mästarens ord: ”den som inte tar sitt kors cotidie - varje dag - är inte mig värd”.

Och något senare: ”Jag skall inte lämna er ensamma”.

Herren tillåter din torka, som du tycker är så svår att bära, för att du skall älska honom mera, för att du bara skall förtrösta på honom, för att även du skall medåterlösa med det Korset, för att du skall träffa honom.


150

Djävulen verkar inte vara särskilt smart!, sade du till mig. Jag förstår inte varför han är så dum: ständigt samma bedrägerier, ständigt samma falskhet ....

- Du har helt rätt. Men vi människor är ännu mindre smarta, och vi lär oss inte av andras misstag ... Och satan räknar med allt det, för att fresta oss.


151

Vid ett visst tillfälle hörde jag att det ofta händer något underligt i stora slag. Trots att segern är given på förhand till följd av att den ena sidan är överlägsen till antalet man och till sin utrustning, händer det i stridens vimmel att nederlaget hotar på grund av en sektors svaghet. Då kommer bestämda order från den högsta ledningen, och bräscherna sluts i den flank som befann sig i svårigheter.

- Jag kom att tänka på dig och mig. Med Gud, som aldrig förlorar något slag, kommer vi alltid att segra.

Om du alltså, i kampen för heligheten, känner dig kraftlös, så lyssna på dina order, var lyhörd, låt dig bli hjälpt ... för han misslyckas inte.


152

Du öppnade uppriktigt ditt hjärta för din föreståndare och talade i Guds närvaro ... och det var underbart att se hur du själv fann svar på dina försök till undanflykter.

Må vi älska den andliga vägledningen!


153

Jag medger att du uppför dig anständigt ... Men låt mig vara uppriktig med dig: med den slöa takt som du gör saker i - erkänn det - är du inte bara inte helt och hållet lycklig, du är även mycket långt från heligheten.

Därför frågar jag dig, uppför du dig verkligen anständigt? Har du inte en felaktig uppfattning om anständighet?


154

Om du fortsätter att larva dig och vara lättsinnig inuti och utanpå, om du fortsätter att tveka inför frestelser och att vilja utan att vilja på riktigt, kan du omöjligtvis göra framsteg i det inre livet.


155

Jag har alltid tyckt att det som många kallar ”i morgon” eller ”senare” är motstånd mot nåden.


156

Ännu en av det andliga livets paradoxer: En själ som är i mindre behov av att bli bättre, anstränger sig mer för att bli det, och hejdar sig inte innan den har blivit det. Och tvärtom.


157

Ibland hittar du på ”problem” för att du inte går till roten med ditt sätt att bete dig.

- Det enda som du behöver är att beslutsamt ändra kurs: att uppfylla din plikt lojalt och att vara trogen de angivelser som du har fått i din andliga vägledning.


158

Du känner allt tydligare, det är som en ”fix idé”, att du måste bli helig. Och du har börjat den dagliga kampen utan att vackla, övertygad om att du modigt måste göra dig kvitt all småborgerlig bekvämlighet.

Senare, när du talade med Herren i din bön, förstod du ännu tydligare att kampen är lika med Kärlek och du bad honom om en större Kärlek, utan att vara rädd för den strid som väntar dig, för du kommer att kämpa genom honom och med honom och i honom.


159

Trassel? ... Var uppriktig och erkänn att du föredrar att vara din egoisms slav i stället för att tjäna Gud eller den där personen. Ge efter!


160

Beatus vir qui suffert tentationem ... - Salig är den som prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans.

Fylls du inte av glädje då du märker att denna inre sport är en källa till frid som aldrig sinar?


161

Nunc coepi - Nu börjar jag! Det är en förälskad människas utrop som, varje ögonblick, såväl om hon har varit trogen som om hon inte har varit tillräckligt generös, förnyar sin önskan att tjäna - att älska! - Gud med helhjärtad lojalitet.


162

Det smärtade dig verkligen djupt när de sade till dig att det du önskade inte var att omvända dig, utan ett skynke för ditt elände ...: för att kunna fortsätta bekvämt - fast med en bitter smak i munnen - och fortfarande släpa på samma sorgliga börda.


163

Du vet inte om det som har drabbat dig är fysisk utmattning eller något slags inre trötthet eller båda på en gång ...: du kämpar utan att kämpa, utan att längta efter en verklig, positiv förändring för att kunna sätta själar i brand med Kristi glädje och kärlek.

Jag vill påminna dig om dessa tydliga ord av den helige Ande: bara de som kämpar legitime - på riktigt, trots alla svårigheter - kommer att få segerkransen.


164

Jag skulle kunna uppföra mig bättre, vara mer bestämd, sprida mer entusiasm ... Varför gör jag det inte?

För att - förlåt min uppriktighet - du är korkad. Djävulen är mer än väl medveten om att en av de sämst bevakade dörrarna till själen är den mänskliga dumheten: fåfängan. Genom den anfaller han med all kraft: pseudosentimentala minnen, hysteriskt svart-får-komplex, ogrundade intryck av avsaknad på frihet ...

Vad väntar du på för att ta till dig Mästarens uppmaning: vaka och be, för ni vet inte när dagen och timmen är inne.


165

Kaxigt, men osäkert, sade du till mig att somliga går uppåt och andra nedåt ... Och att vissa - som du! - ligger längs vägkanten.

Din slöhet gjorde mig ledsen, och jag tillade: De som går uppåt släpar med sig slöfockarna, men de som går nedåt släpar dem med sig med ännu större kraft. Tänk på vilken pinsam förvillelse du utsätter dig för!

Redan den helige biskopen av Hippo* påpekade följande: att inte gå framåt är liktydigt med att gå bakåt.

* Den helige Augustinus.


166

Det finns två saker i ditt liv som du inte kan få att gå ihop: förnuftet och känslorna.

Intelligensen - upplyst av tron - visar dig inte bara vägen tydligt, utan även skillnaden mellan det heroiska och det dumma sättet att gå den. Framför allt ställer den dig inför storheten och den gudomliga skönheten i de företag som Treenigheten anförtror åt oss.

Känslorna däremot, klibbar fast vid allt det som du föraktar, även just i det ögonblick som du föraktar det. Det är som om tusen småsaker väntade på första bästa tillfälle, och så snart som din stackars vilja försvagas - på grund av fysisk trötthet eller för att du förlorat ditt övernaturliga perspektiv - samlas alla dessa småsaker och hopar sig i din fantasi, tills de bildar ett berg som tynger dig och får dig att tappa modet: svårigheterna i arbetet, motståndet mot lydnaden, bristen på resurser, det falska skenet av ett bekvämt liv, små och stora motbjudande frestelser, anfall av sentimentalitet, trötthet, den bittra smaken av andlig medelmåttighet ... Och ibland även rädsla: rädslan av att veta att Gud vill att du skall vara helig och att du inte är det.

Tillåt mig att vara brutalt uppriktig: Du har mer än nog av ”skäl” för att vända blicken bakåt, men du saknar dådkraft för att besvara den nåd han ger dig, för han har kallat dig att vara en annan Kristus - ipse Christus! - Kristus själv. Du har glömt Herrens uppmaning till aposteln Paulus: ”Min nåd är allt du behöver!” som är en bekräftelse på att du kan, om du vill.


167

Ta igen den tid du har slösat bort genom att sova på din självbelåtenhets lagrar, genom att tro dig vara en bra människa, som om det skulle räcka med att man hankar sig fram och varken stjäl eller mördar.

Öka takten i ditt andliga liv och i ditt arbete: du har långt kvar att gå! Umgås gärna med alla, även med dem som irriterar dig; och ansträng dig för att älska - tjäna! - dem som du tidigare föraktade.


168

Du visade ditt gamla elände - fullt med var - i bikten. Och prästen behandlade din själ som en duktig läkare, som en samvetsgrann läkare: han skar där det behövdes och tillät inte såret att läka innan det var helt rent. - Var tacksam för det.


169

Att ta sig an allvarliga saker med sportsmannaanda ger mycket goda resultat ... Har jag förlorat flera matcher? Bra, men - om jag håller ut - så kommer jag till slut att segra.


170

Omvänd dig nu, när du fortfarande känner dig ung ... Vad svårt det är att omvända sig när själen har blivit gammal!


171

Felix culpa* sjunger Kyrkan ... Ditt fel är välsignat - viskar även jag i ditt öra - om det har hjälpt dig att inte falla igen och om det har fått dig att bättre förstå och hjälpa din nästa, som inte är av sämre sort än du.

* Saliga skuld. Ö.a.


172

Herre, är det möjligt - frågar du efter att ha motstått en frestelse - är det möjligt att jag skulle kunna vara ... en sådan?


173

Jag skall sammanfatta din läkarjournal för dig: här föll du, och där reste du dig ...: det sistnämnda är det viktiga.

- Fortsätt i din inre strid, även om du går lika långsamt som en sköldpadda. Framåt!

- Du vet mycket väl, min son, var du kan hamna om du inte kämpar: avgrund ropar till avgrund.


174

Du skäms inför Gud och de andra. Inom dig har du hittat gammal och ny skabb: det finns ingen instinkt eller ond böjelse som du inte känner under huden ... och du har ett moln av osäkerhet i ditt hjärta. Dessutom dyker frestelserna upp när du minst önskar eller förväntar dig det, när tröttheten har försvagat din vilja.

Du vet inte längre om det förödmjukar dig, även om det smärtar dig att se dig själv i det tillståndet ... Men det skall göra ont för hans skull, av Kärlek till honom. Denna ånger av kärlek kommer att hjälpa dig att fortsätta vara på din vakt, för kampen kommer att vara så länge som vi lever.


175

Vilken stark önskan du känner att ännu en gång hänge dig, som du gjorde en gång i tiden: att veta att du är ett Guds barn och att leva därefter!

- Lägg allt ditt elände och alla dina svek i Herrens händer. Och gör det även för att det är det enda sättet som du kan minska deras tyngd.


176

Förnyelse är inte lika med förslappning.


177

Reträttdagar. Inre samling för att lära känna Gud och dig själv och därigenom göra framsteg. En nödvändig tid för att upptäcka vad man behöver förändra och hur: Vad måste jag göra? Vad måste jag undvika?


178

Se till att inte låta det som hände förra året upprepas.

- ”Hur var reträtten?” - frågade de dig. Och du svarade: ”Mycket avkopplande.”


179

Dagar av tystnad och intensiv nåd ... Bön ansikte mot ansikte med Gud.

Jag brast ut i tacksägelse då jag såg de där människorna, till åren komna och rika på erfarenheter, som lät sig röras av Guds nåd och besvarade den som barn, hoppfulla inför möjligheten att ännu kunna göra någonting nyttigt av sina liv ... något för att sudda ut spåren av alla gånger de gått vilse eller låtit ett tillfälle gå förlorat.

- När jag tänkte på den scenen, uppmanade jag dig att inte försumma kampen i ditt inre liv.


180

Auxilium christianorum! - Du de kristnas hjälp, ber man förtröstansfullt i den lauretanska litanian. Har du försökt att upprepa det som en bönesuck i svåra stunder? Om du gör det med tro, med en dotters eller en sons ömhet, kommer du att märka hur effektiv din Moders, Jungfru Marias förbön är och hur hon kommer att föra dig till segern.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa