Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Plogfåran > Generositet > Kap 1
1

Många kristna är övertygade om att Återlösningen kommer att ske i världens alla miljöer och säkra på att det finns vissa människor - de kan inte säga vilka - som samarbetar med Kristus för att förverkliga den. De ser det emellertid i ett hundraårigt, ja, månghundraårigt perspektiv ... i själva verket skulle det ske först om en evighet, om det berodde på takten i deras hängivelse.

Så tänkte du också, tills de kom och ”väckte” dig.


2

Att ge sig själv är det första steget på en språngmarsch av offer, glädje, kärlek och förening med Gud. Och på det sättet fylls hela livet av en välsignad galenskap, som finner glädje där mänsklig logik endast ser försakelser, lidande och smärta.


3

”Be för mig” - sade du -: ”för att jag skall bli generös, göra framsteg, för att jag skall kunna förändras så att jag en dag kan duga till något.”

Bra. Men vilka medel använder du dig av för att sätta dessa föresatser i verket?


4

Många gånger frågar du dig hur det kommer sig att vissa människor, som har haft lyckan att lära känna den verklige Jesus redan i barndomen, tvekar så mycket då det gäller att svara på hans kall med det bästa de har: sina liv, sina familjer, sina drömmar.

Tänk: just eftersom du har fått ta emot ”allt” på en gång, måste du visa dig mycket tacksam mot Herren, på samma sätt som en blind skulle reagera om han plötsligt återfick synen, medan alla andra inte ens kommer på tanken att tacka för att de ser.

Men ... det räcker inte: Varje dag måste du hjälpa dem som finns i din omgivning, så att de visar tacksamhet för att de fått värdigheten att vara Guds barn. Gör du inte det, så kom inte och säg att du är tacksam.


5

Begrunda stilla denna tanke: Det man kräver av mig är mycket lite, i förhållande till allt det jag får.


6

Du som inte lyckas bestämma dig, fundera på det som en av dina bröder en gång skrev till mig: ”Det är svårt, men vilken lättnad och lycka är det inte att känna sig säker på sin väg när man väl har fattat 'beslutet'!”


7

De här dagarna - sade du - har varit lyckligare än någonsin. Jag svarade dig utan att tveka: Det är för att du ”har levt” lite mer hängivet än vanligt.


8

Herrens rop - kallelsen - låter alltid på samma sätt: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” Ja, kallelsen kräver försakelser, offer. Men hur behagligt är inte offret - gaudium cum pace, glädje och frid - om man fullständigt avsäger sig allt!


9

När de sade åt honom att engagera sig personligen, reagerade han genom att tänka så här: ”I så fall skulle jag kunna göra si ... jag skulle vara tvungen att göra så ...”.

- De svarade honom: ”Här köpslår vi inte med Herren. Guds lag, Guds inbjudan, tar man emot sådan som den är, annars avstår man från den. Man måste bestämma sig för att antingen gå framåt utan förbehåll och med mycket mod eller för att gå sin väg. Qui non est mecum ... Den som inte är med mig, är mot mig.”


10

Det är bara ett steg från brist på generositet till ljumhet.


11

Det här exemplet på feghet skriver jag av ur ett brev för att du inte skall ta efter det: ”Självfallet tackar jag dig, fader, för att du tänker på mig, för jag behöver många förböner. Men när du ber Herren om att han skall göra mig till en 'apostel' skulle jag även vara tacksam om du inte insisterade särskilt mycket på att han skall kräva att jag ger upp min frihet”.


12

Den där personen du känner, som är mycket intelligent, en snäll välsituerad och hederlig människa, sade så här: ”Visst skall man följa lagen, men med måtta, utan att överdriva och enligt en så mild tolkning som möjligt”.

Sedan tillade han: ”Synda? Nej, men inte heller hänge sig”.

Sådana småaktiga, beräknande människor, som är oförmögna att uppoffra sig för ett ädelt ideal, gör det verkligen ont att se.


13

Man måste kräva mera av dig, för du kan ge mer och måste ge mer. Tänk på det.


14

”Det är mycket svårt!” utbrister du uppgivet.

Hör här: Guds nåd räcker, om du kämpar. Du kommer att bortse från din egen vinning, du kommer att tjäna andra för Guds skull och du kommer att hjälpa Kyrkan på det slagfält där striden står i dag: på gatan, i fabriken, i verkstaden, vid universitetet, på kontoret, i din miljö, bland de dina.


15

Du skrev till mig: ”I grund och botten är det ständigt samma sak: en stor brist på generositet.

Det är synd och skam att upptäcka vägen och tillåta att små dammoln - som är oundvikliga - förorenar resultatet.” Bli inte arg om jag säger att det är du som är ensam skyldig: Ta modigt upp kampen med dig själv. Du har medel som är mer än tillräckliga.


16

När din egoism avlägsnar dig från det gemensamma strävandet efter människornas sunda och heliga välfärd, när du blir beräknande och inte rörs av din nästas materiella eller moraliska elände, måste jag säga dig något mycket hårt för att du skall reagera: om du inte känner ett välsignat broderskap med medmänniskorna, dina bröder, och lever utanför den stora kristna familjen, är du ett stackars hittebarn.


17

Toppen? För en hängiven människa förvandlas allt till toppar att bestiga. Varje dag upptäcker hon nya mål, för hon varken kan eller vill sätta upp gränser för Guds kärlek.


18

Ju generösare du är gentemot Gud, desto lyckligare blir du.


19

Ofta frestas man att reservera lite tid för sig själv ...

Lär dig en gång för alla att råda bot på den småaktigheten, korrigera den genast!


20

Du var en av dem som brukar säga: ”Allt eller inget”. Och eftersom du ingenting kunde ... så synd!

Börja kämpa ödmjukt för att sätta eld på din tarvliga och småsinta hängivelse, så att den ”helt och fullt” blir verklighet.


21

Vi som har hängivit oss åt Gud har inte förlorat något.


22

Jag skulle vilja skrika i örat på väldigt många kvinnor och män, att det inte är ett offer att överlämna sina barn i Guds tjänst, utan en ära och en glädje.


23

För honom har prövningens svåra stund kommit, och bedrövad uppsöker han dig.

- Minns du? Enligt honom - vännen som gav dig ”förnuftiga” råd - var ditt sätt att handla utopiskt, följden av förvirrade idéer, ett försök att locka andras viljor och ... andra liknande ”visdomsord”.

- ”Att ge sig till Herren” - mästrade han - ”är ett tecken på en onormalt överdriven religiositet”. Och med sin arma logik trodde han att en utomstående - Kristus - hade trängt in sig mellan dig och din familj.

Nu har han förstått det som du upprepade så många gånger: Kristus skiljer aldrig människor från varandra.


24

En brådskande uppgift: att väcka troendes och icke-troendes samveten - att mobilisera människor av god vilja - så att de samarbetar och skaffar de materiella medel som är nödvändiga för att arbeta med människorna.


25

Han visar mycket entusiasm och förståelse. Men när han ser att det rör sig om ”honom” att ”han” måste bidra på allvar, drar han sig fegt tillbaka.

Han påminner mig om dem som i svåra tider skrek med falskt mod: ”Krig, krig!” Men de ville varken ge pengar eller ta värvning för att försvara sitt fosterland.


26

Det är tråkigt att se vad somliga anser vara gåvor för fromma ändamål: ett par slantar eller några gamla kläder. Det verkar som om de inte hade läst evangeliet.

Tveka inte: hjälp folk att så verksamt forma sin tro och sin styrka, att de redan i detta livet frikostigt lösgör sig från vad de behöver.

- Förklara för dem som slöar att det även ur jordisk synvinkel inte är särskilt ädelt eller elegant att vänta till slutet, då man självfallet inte kommer att kunna ta med sig något.


27

”Den som lånar ut, får inte tillbaka: Får han tillbaka, får han inte allt: Får han allt är det inte samma sak: Är det samma sak, blir han en dödsfiende.”*

Hur skall man då förhålla sig? Ge! Utan att vara beräknande och alltid för Guds skull. Då kommer du även mänskligt sett att leva närmare människorna och bidra till att det finns färre otacksamma människor.

* Efter det spanska originalet: ”Quien presta, no cobra; si cobra, no todo; si todo, no tal; si tal, enemigo mortal”. Det spanska ordspråket uttrycker erfarenheten att människan inte kan hjälpa sin medmänniska genom lån. Antingen betraktar hon det lånade som förlorat eller fäster sig vid det hon anser sig ha rätt till, och då uppstår fiendskap. Ö.a.


28

Jag såg hur den där enkle mannen rodnade, nästan med tårar i ögonen. Han gav frikostigt av hederligt intjänade pengar till välgörande ändamål och hade fått veta att ”de goda” påstod att han hade dubbla avsikter.

Med den naivitet som är typisk för nybörjare i dessa strider för Gud, klagade han: ”De ser att jag offrar mig ... och ändå ger de sig på mig!”

- Jag talade lugnt med honom: han kysste mitt krucifix och hans naturliga ilska övergick i frid och glädje.


29

Känner du inte en vansinnig lust att göra din hängivelse mer fullständig, mer ”oåterkallelig”?


30

Så löjligt vi stackars människor beter oss när vi gång på gång nekar Herren småsaker. Tiden går, man börjar inse sakernas rätta värde ... och så kommer skammen och smärtan.


31

Aure audietis, et non intelligetis: et videntes videbitis, et non perspicietis. Den helige Ande talar tydligt: de hör med sina egna öron men förstår inte, och ser med sina egna ögon men ser ändå inte.

Varför blir du upprörd om några ”ser” apostolatet och känner dess storhet men ändå inte hänger sig? Be lugnt och fortsätt längs din väg. Om de inte vågar, så kommer det andra!


32

Sedan du sade ”ja” till Honom förändras färgerna vid horisonten med tiden - allt vackrare för var dag som går - som strålar, ständigt mera vidsträckt och ljus.

Men du måste fortsätta att säga ”ja”.


33

Jungfru Maria, en läromästare i gränslös hängivenhet. Minns du? Med en hyllning riktad till henne säger Jesus Kristus: ”Den som gör min himmelske Faders vilja är min mor ... !”

Be denna goda Moder att hennes exemplariskt generösa svar må växa i styrka - kärlekens och befrielsens styrka - i din själ: Ecce ancilla Domini. Se, jag är Herrens tjänarinna!


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa