Mänsklig hänsyn

När försvaret av tron står på spel, hur kan man då både önska att inte misshaga Gud och att samtidigt inte stöta sig med omgivningen? De båda önskningarna utesluter varandra, antingen det ena eller det andra! Offret måste vara ett brännoffer: allt måste förbrännas …, även oron för "vad skall folk säga" och det som kallas rykte.

Nu förstår jag tydligt att den "heliga oförskämdheten" har djupa rötter i Evangeliet! Gör Guds vilja … och tänk på hur Jesus förtalades, bespottades, örfilades, fördes inför ynkliga människors domstolar … och teg! Föresats: att böja huvudet inför förolämpningar och - samtidigt som man räknar med den förnedring som utan tvekan kommer - fortsätta i det gudomliga uppdrag som vår Herres barmhärtiga Kärlek har velat anförtro åt oss.

Det är skrämmande vilken skada vi kan orsaka om vi på grund av att vi är rädda eller skäms inte visar oss som kristna i det dagliga livet.

Vissa människor ser ut som om de känner att de måste försvara sig, när de talar om Gud eller om apostolat. Kanske är det för att de inte har upptäckt värdet av mänskliga dygder, men däremot är rejält deformerade och fega på det andliga planet.

Det tjänar ingenting till att försöka vara omtyckt av alla. Missnöjda och människor som protesterar kommer det alltid att finnas. Hör hur väl det sammanfattas av den folkliga visdomen: "När det går bra för lammen, går det dåligt för vargarna".

Var inte som de som blir rädda för en fiende vars enda styrka är hans "aggressiva röst".

Du förstår det arbete som utförs …, du tycker det är bra (!). Men du ser noga till att inte medarbeta, och än noggrannare ser du till att andra inte skall se eller tro att du medarbetar.

- Du är rädd för att de skall tro att du är bättre än du är!, har du sagt till mig. Är det kanske inte snarare så att du är rädd för att Gud och människor kommer att kräva av dig att du skall vara mera konsekvent?

Han verkade fast besluten …; men när han skulle fatta pennan för att göra slut med sin flickvän, tog osäkerheten överhanden och modet svek honom: mycket mänskligt och förståeligt, sade andra. Det verkar alltså som om mänsklig kärlek, enligt vissa, inte är en del av allt det som man måste lämna för att fullt ut följa Jesus Kristus när han kräver det.

Det finns sådana som gör fel på grund av svaghet - på grund av att den lera vi är gjorda av är bräcklig - men som behåller trosläran intakt.

Det är samma personer som, med Guds nåd, heroiskt bevisar sitt mod och sin ödmjukhet genom att bekänna sitt fel och genom att - med eftertryck - försvara sanningen.

Vissa kallar tron och förtröstan på Gud för oförsiktighet och dumdristighet.

Det är vansinne att förlita sig på Gud …! säger de.

- Är det inte större vansinne att förlita sig på sig själv eller på andra människor?

Du skriver till mig att du efter många om och men har biktat dig och känt dig förödmjukad av att - så säger du - öppet visa ditt livs kloak inför "en människa".

- När kommer du att göra dig kvitt de där fåfänga höga tankarna som du har om dig själv? När du väl har gjort det kommer du att gå till bikt lycklig över att visa dig som du är inför "en människa" som är smord - en annan Kristus, Kristus själv! - som ger dig avlösningen, Guds förlåtelse.

Låt oss ha modet att ständigt leva, inför alla, i överensstämmelse med vår heliga tro.

Vi får inte vara sekteristiska, sade de till mig med hänvisning till obevekligheten i Kyrkans lära, och ville låta objektiva.

Efteråt, när jag hade fått dem att förstå att den som har nått Sanningen inte är sekteristisk, insåg de att de hade haft fel.

För att övertyga sig om att det är löjligt att ha modet som rättesnöre för sitt uppträdande, räcker det med att titta på gamla porträtt.

Jag uppskattar att du älskar processioner och alla vår heliga Moder Kyrkans yttre uttryck för att vederbörligt dyrka Gud … och att du deltar i dem med sann inlevelse!

Ego palam locutus sum mundo: Jag har talat öppet till världen, svarar Jesus Kajafas, när stunden närmar sig då han skall ge sitt Liv för oss.

- Och trots det finns det kristna som skäms för att palam - öppet - visa Herren vördnad.

När apostlarna har skingrats och den ilskna folkhopen skriker ut sitt hat mot Jesus Kristus, följer Jungfru Maria på nära håll sin Son längs Jerusalems gator. Hon hejdas inte av folkmassans skränande och upphör inte att följa efter Frälsaren, medan var och en i mängdens anonymitet gör sig fegt modig för att misshandla Kristus.

Åkalla henne med all din styrka: Virgo fidelis - Du trogna Jungfru! och be henne att vi som kallar oss Guds vänner verkligen och vid alla tillfällen skall vara det.