Station VI: en barmhärtig kvinna torkar Jesu ansikte

Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet (Jes 53:2-3).

Och det är Guds Son som går förbi, tokig … tokig av Kärlek!

En kvinna vid namn Veronika tränger sig fram genom folkmassan. Hon bär med sig en vit hopviken linneduk, med vilken hon barmhärtigt torkar av Jesu ansikte. Herren lämnar ett avtryck av sitt heliga Anlete i dukens tre delar.

Jesu älskade ansikte, som hade lett mot barnen och förhärligats på berget Tabor, är nu liksom osynligt bakom smärtan. Men denna smärta är vår rening. Svetten och blodet som fördunklar och vanställer hans drag är vår renhet.

Herre, jag vill bestämma mig för att genom botgöring slita av den motbjudande mask som jag har gjort åt mig själv av mitt elände … Då, och först då, kommer mitt liv att på kontemplationens och gottgörelsens väg allt trognare återge huvuddragen i ditt liv. Vi kommer att bli alltmer lika dig.

Vi kommer att bli andra Kristusar, Kristus själv, ipse Christus.

KORTA BETRAKTELSER

1. Våra synder orsakade Kristi Lidande, den tortyr som vanställde Jesu älskvärda ansikte, dens ansikte som är perfectus Deus, perfectus homo (Sann Gud, sann människa). Och det är vårt elände som nu hindrar oss från att betrakta Herren och som gör att hans gestalt ter sig matt och vanställt.

När vår syn blir grumlig, när det svartnar för ögonen på oss, behöver vi vända oss mot ljuset. Och Kristus har sagt: Ego sum lux mundi (Joh 8:12), jag är världens ljus! Och han tillägger: Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.

2. Umgås med Jesu heliga mänskliga natur … Och han kommer att i din själ ingjuta en omättlig hunger, en omättlig längtan efter att betrakta hans Anlete.

I denna längtan — som inte går att stilla på jorden — kommer du många gånger att finna din tröst.

3. Petrus skriver: Han har gett oss sina stora och dyrbara löften för attni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur (2 Pet 1:4).

Att vi görs gudomliga innebär inte att vi upphör att vara mänskliga … Människor, ja, men människor som fylls av skräck inför svår synd. Människor som avskyr förlåtlig synd och som upplever Guds kraft, samtidigt som de varje dag erfar sin egen svaghet.

På så sätt kommer ingenting att hålla oss tillbaka, varken människofruktan eller lidelserna, varken köttet som gör uppror för att vi är lymlar eller högmodet, och heller inte … ensamheten.

En kristen är aldrig ensam. Om du känner dig övergiven är det för att du inte vill se Kristus som går förbi dig så nära … kanske med korset på sina axlar.

4. Ut in gratiarum semper actione maneamus! Min Gud, tack, tack för allt, för mina motgångar, för det jag inte förstår, för det som får mig att lida.

Slag är nödvändiga för att hugga bort det som inte behövs av marmorblocket. Det är så som Gud skulpterar sin Sons avbild i våra själar. Tacka Gud för dessa ömhetsbevis!

5. När vi kristna har det svårt, är det för att vi inte förstår hela den gudomliga innebörden av vårt liv.

Där handen känner hur taggarna sticker, upptäcker ögonen en stjälk med präktiga, väldoftande rosor.

Detta kapitel på ett annat språk