Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Korsvägen > Station XIV: Jesu kropp begravs > Punkt 14
14

Mycket nära Kalvarieberget, i en trädgård, hade Josef från Arimatia låtit hugga ut en ny grav åt sig i klippan. Eftersom det är aftonen före judarnas stora påskhögtid, lägger man Jesu kropp där. Sedan rullade Josef en stor sten för ingången till graven och gick därifrån (Matt 27:60).

Jesus kom till världen utan att äga någonting, och utan att äga någonting eget — inte ens den plats där han blev begraven — lämnade han oss.

Efter att ha beskådat allting uppmärksamt går även Herrens Moder — min Moder — och kvinnorna som hade följt Mästaren ända från Galiléen. Det blir natt. Nu är allt över. Vårt frälsningsverk är fullbordat. Vi är redan Guds barn, eftersom Jesus har dött för oss och hans död har återlöst oss.

Empti enim estis pretio magno! (1 kor 6:20) — Du och jag har blivit köpta till ett stort pris.

Vi måste göra Kristi liv och död till vårt liv. Vi måste dö genom uppoffringar och botgöring, så att Kristus kan leva i oss genom Kärleken. Och därefter följa i Jesu fotspår, ivriga att medåterlösa alla själar.

Att ge sitt liv för andra. Det är bara så man lever Jesu Kristi liv och blir ett med honom.

1. Nikodemos och Josef från Arimataia, som i hemlighet var Jesu lärjungar, utnyttjar sin högt uppsatta ställning till att föra Jesu talan. I denna ensamhetens timma, då han var fullständigt övergiven och föraktad …, just då uppträder de audacter (De tog mod till sig.) (Mk 15:43), … heroiskt mod!

Tillsammans med dem skall jag gå fram till foten av korset, brinnande av kärlek kommer jag att trycka mig mot Kristi kalla, döda Kropp … Jag kommer att dra spikarna ur hans händer och fötter med akter av gottgörelse och med uppoffringar … Jag kommer att linda in hans kropp i mitt rena liv som i en ny svepduk och begrava den i mitt hjärta som i en levande klippa, ur vilken ingen kommer att kunna slita den. Och där, Herre, kan du vila!

Om så hela världen skulle överge dig och förakta dig, … serviam!, så kommer jag att tjäna dig, Herre!

2. Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv … utan med Kristi dyrbara blod (1 Pet 1:18-19).

Vi tillhör inte oss själva. Jesus Kristus har köpt oss genom sitt lidande och genom sin död. Vi är en del av hans liv. Alltsedan dess finns det bara ett sätt att leva här på jorden, att dö med Kristus, för att återuppstå med honom tills vi förmår säga tillsammans med Aposteln Paulus: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20).

3. Jesu lidande är en outsinlig källa till liv.

Ibland känner vi den glada längtan som förde Jesus till Jerusalem, ibland dödsångestens smärta som slutade på Kalvarieberget … Eller äran i hans seger över synd och död. Men det är alltid fråga om kärlek, den glädjerika, smärtorika eller ärorika kärleken i Jesu hjärta.

4. Tänk först på andra. Du kommer visserligen även då att begå fel under ditt jordiska liv — fel går nämligen inte att undvika — men du kommer att lämna ett gott spår efter dig.

Och när din dödsstund är inne, ty den kommer oundvikligen, kommer du att ta emot den med glädje — som Kristus — för även vi kommer att återuppstå med honom för att ta emot det pris som är hans Kärlek.

5. När jag känner att jag är i stånd att begå alla de skändligheter och

alla de misstag som de värsta uslingar har begått, då inser jag tydligt att jag kan vara otrogen … Men denna osäkerhet är ett av Guds kärleksfulla ömhetsbevis, som gör att jag likt ett barn griper tag i min Faders armar och varje dag kämpar en smula för att inte avlägsna mig från honom.

Då är jag säker på att Gud inte kommer att släppa taget om min hand. Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig (Jes 49:15).

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående