Ödmjukhet

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir "gudomliggjord". I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord "ni blir såsom Gud" (1 Mos 3:5).

Har ni sett hur mycket man i ett hem bemödar sig om att en ömtålig och värdefull prydnadssak - exempelvis en vas - som familjen äger inte skall gå sönder? Men så händer det en vacker dag att ett lekande barn tappar det värdefulla minnesföremålet i golvet så att det går i tusen bitar. Alla blir mycket ledsna, men man börjar genast laga det: man samlar ihop skärvorna och klistrar noggrant ihop dem så att det lagade föremålet till sist är lika vackert som innan.

Om föremålet däremot är mindre värt, eller bara av terrakotta, räcker det med några sinkor, trådar av järn eller någon annan metall, för att foga ihop bitarna. Och det lagade kärlet får en alldeles speciell charm.

Låt oss föra över detta exempel på vårt inre liv. Inför vårt elände och våra synder, inför våra fel - även om de tack vare Guds nåd är av mindre betydelse - bör vi vända oss i bönen till Gud vår Fader och säga: Herre, se till mitt elände och min svaghet, jag är bara ett trasigt lerkärl, Herre, sätt några sinkor på mig, så kommer jag - med min smärta och din förlåtelse - att bli starkare och charmigare än tidigare! Det är en tröstande bön som vi kan upprepa när vår stackars lera går sönder.

Det skall inte förvåna oss att vi är bräckliga, vi kan inte häpna när det räcker med minsta sak för att få oss att handla fel. Låt oss lita på Herren som alltid hjälper oss: Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Inte för någon. Om vi umgås så här med vår himmelske Fader, så kommer vi inte att frukta för någon eller något.

För att lyssna till Gud

Om vi läser den heliga Skrift, kommer vi att se att ödmjukheten är oundgänglig för att man skall kunna göra sig redo att lyssna till Gud. Hos de ödmjuka är vishet, förklarar Ordspråksboken för oss. Ödmjukhet är att se sig själv som man är, utan att försköna, i sanning. Och när vi förstått att vi knappt är värda någonting alls, öppnar vi oss för Guds storhet, och vår storhet ligger just i detta.

Vår Fru, Jesu heliga moder, den mest upphöjda varelse som någonsin existerat och någonsin kommer att existera i denna värld, hade förstått detta mycket väl! Maria prisar Herrens makt, som störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa. Och hon tillägger att ännu en gång har denna Guds vilja gått i uppfyllelse i henne: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.

Inför Guds ödmjukhet visar Maria att hon är som heligt omvandlad i sitt rena hjärta: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas Guds son. Jungfru Marias ödmjukhet är en konsekvens av denna omätbara avgrund av nåd som tar form genom att den heliga Treenighetens andra Person inkarneras i sin alltid obefläckade moders liv.

När den helige Paulus erinrar om detta mysterium, utbrister även han i en lovsång av glädje, som vi idag kan lyssna till uppmärksamt: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Jesus Kristus, vår Herre, föreslår ofta sin ödmjukhet som ett exempel för oss: lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. För att du och jag skall veta att det inte finns någon annan väg, att bara den ärliga insikten om vår intighet i sig innesluter kraften att dra till oss Guds nåd. För vår skull kom Jesus för att själv hungra och ge oss föda, för att själv törsta och ge oss dryck, för att ikläda sig vår dödlighet och kläda oss i odödlighet, han kom fattig för att göra oss rika.

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd lär oss den helige aposteln Petrus. I alla tider, i alla situationer som människor kan befinna sig i, finns det ingen annan väg - för att leva ett gudomligt liv - än ödmjukheten. Gläds kanske Herren åt vår förödmjukelse? Nej. Vad skulle den som har skapat allt, som upprätthåller och regerar allt som existerar, vinna på vår förödmjukelse? Gud önskar bara att vi skall vara ödmjuka, att vi skall tömma oss på oss själva för att kunna uppfyllas av Honom; han begär att vi inte skall sätta upp hinder för att det - i mänskliga termer - skall finnas plats för mer av hans nåd i våra stackars hjärtan. För den Gud som vill att vi skall vara ödmjuka är densamme som skall förvandla denna kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Vår Herre gör oss till sina, han gudomliggör oss med gott gudomliggörande.

Högmodet är fienden

Och vad är det som förhindrar denna ödmjukhet, detta goda gudomliggörande? Högmodet. Det är den grundläggande synd som leder till ont gudomliggörande. Högmodet gör att man sätter tilltro, om så bara i de obetydligaste frågor, till det Satan insinuerade för våra första föräldrar: era ögon skall öppnas, så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är. I den heliga Skrift kan man även läsa att övermodet börjar när en människa avfaller från Herren. När väl denna last har rotat sig påverkar den nämligen hela människans existens, som i slutänden förvandlas till vad den helige Johannes kallar superbia vitae, livets högmod.

Högmodiga? Av vilken anledning? För att brännmärka högmodet talar den heliga Skrift i ordalag som samtidigt är tragiska och komiska: Vad har stoft och aska att yvas över? Redan i livet börjar ju kroppens upplösning. En lätt åkomma, säger läkaren leende. I dag kung, i morgon död.

När högmodet gör sig till herre över själen, är det inte underligt att alla andra laster följer i dess ledband: girighet, intolerans, avund, orättvisa. Den högmodige försöker förgäves detronisera Gud, som är barmhärtig mot alla skapade varelser, för att själv - grym i sitt innersta - inta hans plats.

Vi måste be Herren att inte låta oss falla för denna frestelse. Högmodet är den värsta av alla synder och dessutom den löjligaste. När högmodet lyckas snärja någon genom sina många bländverk, förvandlas den drabbade till idel yta, han fylls av tomhet, och blir lika uppblåst som paddan i fabeln, som i sin högfärd blåste upp sig själv tills den sprack. Högmod är otrevligt, även mänskligt sett: den som anser sig vara förmer än allt och alla betraktar ständigt sig själv och föraktar alla andra, som svarar med att driva med hans tomma fåfänga.

När vi hör talas om högmod tänker vi kanske på ett despotiskt, dominerande uppträdande: ljudet av folkmassans jubel och segraren som går förbi, lik en romersk kejsare under triumfbågen som nästan böjer huvudet av fruktan för att hans ärorika panna skall slå i den vita marmorn.

Låt oss vara realistiska: den sortens högmod finns bara hos personer med en sjuk fantasi. Vi måste kämpa mot andra, mer subtila och oftare förekommande former av högmod: den stolthet som får oss att föredra våra egna framgångar framför andras; fåfänga i samtal, tankar och gester; en nästan sjuklig snarstuckenhet som gör att vi känner oss förolämpade av ord och handlingar som inte på något sätt är kränkande.

Allt detta kan vara, och är, vanligt förekommande frestelser. Det finns personer som anser sig själva vara sin omgivnings sol och mittpunkt. Allt måste kretsa kring dem. Och då händer inte sällan att de i sin sjukliga iver till och med låtsas lida, vara ledsna eller sjuka för att andra skall ta hand om och pyssla om dem.

Det är fantasin som orsakar de flesta konflikter som uppstår i många människors inre liv: "Vad kan de ha sagt, vad tänker de, vad anser de om mig…" Och den stackars människan lider till följd av sin sorgliga fåfänga av misstankar som inte har någon grund i verkligheten. I detta olycksaliga äventyr är en sådan person ständigt bitter och en källa till obehag för andra: allt detta sker för att personen i fråga inte förmår vara ödmjuk, inte har lärt sig att glömma sig själv för att istället ge sig själv, generöst, till att tjäna andra av kärlek till Gud.

En åsna som tron

Låt oss återvända till Evangeliet och betrakta vår modell, Jesus Kristus.

Apostlarna Jakob och Johannes har genom sin mor bett att Kristus skall låta dem få platserna på hans vänstra och högra sida. De övriga apostlarna blir indignerade. Och vad svarar vår Herre? Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Vid ett annat tillfälle var lärjungarna på väg till Kafarnaum och Jesus gick kanske - som vid andra tillfällen - före dem. Och när de var hemma igen, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" De teg, för på vägen hade de tvistat - ännu en gång - om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Så tog han ett barn och ställde det framför dem, och efter att ha lagt armen om det sade han: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig."

Blir ni inte hänförda av Jesu sätt att handla? Han undervisar dem och för att de skall förstå ger han dem ett åskådligt exempel. Han kallar på ett barn, ett av dem som sprang omkring i huset, och kramar om det. Vad talande vår Herres tystnad är! Han har redan sagt allt: Han älskar dem som gör sig lika barn. Därefter tillägger han att resultatet av denna enkelhet, av denna andens ödmjukhet, är att kunna omfamna Honom och Fadern som är i himlen.

När tiden för Jesu lidande närmar sig och han öppet vill visa sin kunglighet, träder han i triumf in i Jerusalem ridande på en åsna! Det stod skrivet att Messias skulle vara en ödmjuk kung: höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.

Under den sista nattvarden, då Kristus har förberett allt för att ta avsked av sina lärjungar, har dessa snärjt in sig i ännu en av sina många tvister om vem som skall anses vara den främste i denna utvalda grupp. Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.

Han har ännu en gång predikat genom sitt exempel, i handling. Inför lärjungarna, som grälade av högmod och fåfänga, böjer sig Jesus och uppfyller med nöje tjänarnas uppgift. Senare, när han återvänt till bordet, ger han dem följande kommentar: Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag blir rörd av denna Kristi finkänslighet. Han säger nämligen inte: om jag ägnar mig åt detta, hur mycket mer borde då inte ni göra? Han sätter sig på samma nivå som dem, han tvingar inte: Han förebrår kärleksfullt de där männens brist på generositet.

På samma sätt som med de tolv kan Herren påminna oss, och han gör det ständigt, om att exemplum dedi vobis, jag har givit er ett exempel. Jag har gjort mig till en tjänare för att ni, med ett milt och ödmjukt hjärta, skall kunna tjäna alla människor.

Ödmjukhetens frukter

Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner du nåd hos Herren. Om vi är ödmjuka kommer Gud aldrig att överge oss. Han kväser den högmodige som förhäver sig, men upprättar den ödmjuke. Han räddar den som är utan skuld, den som lever i renhet. Herren är i sin oändliga barmhärtighet aldrig sen att bistå den som åkallar Honom ödmjukt. Och då handlar han som den han är: som Gud den allsmäktige. Även om det finns många faror, även om en människa känner sig förföljd och ser sig omringad från alla håll av sin frälsnings fiender, kommer hon inte att gå under. Och detta hör inte bara svunna tider till: det händer fortfarande.

Dagens läsning visar oss Daniel mitt bland hungriga lejon. Utan pessimism - jag påstår inte att det var bättre förr, för varje tid har sina goda och dåliga sidor - tänkte jag på att det även nuförtiden går många lejon lösa och att det är en sådan miljö vi har att leva i. Lejon som söker efter någon att sluka: tanquam leo rugiens circuit quaerens quem devoret.

Hur skall vi undvika dessa vilddjur? Det går kanske inte för oss som för Daniel. Jag jagar inte efter underverk, men jag blir hänförd av Guds storhet när han utför dem, och jag förstår att det hade varit enklare att stilla profetens hunger eller att sätta mat framför honom; men han gjorde det inte. Däremot beslutade han att en annan profet, Habackuk, på ett mirakulöst sätt skulle förflyttas från Judéen för att ge honom att äta. Gud hade inte någonting emot att utföra ett stort underverk. Det var nämligen inte Daniels eget fel att han befann sig i lejonkulan, utan en följd av djävulens följeslagares orättvisa, av att han var en Guds tjänare som förstörde avgudabilder.

För vår del skall även vi - inte genom att utföra spektakulära stordåd, utan genom att leva ett normalt, vardagligt, kristet liv och genom att så frid och glädje - förstöra många avgudabilder: avgudabilder som tar sig form i oförståelse, orättvisa och okunskap, i den tro att människan i sig är tillräcklig, vilket gör att man arrogant vänder Gud ryggen.

Var inte rädda, frukta ingen skada, även om ni arbetar under fruktansvärda omständigheter, värre än dem Daniel befann sig i omgiven av rovdjur i gropen. Guds hand har inte förlorat sin styrka och vid behov kommer han att utföra underverk. Var trogna! Var kärleksfulla, medvetna och glada i er trohet gentemot Kristi lära, övertygade om att vår tid inte är värre än forna tider och att Herren ständigt är densamme.

Jag kände en gammal präst som - leende - sade om sig själv: jag är alltid lugn, lugn. Och det måste även vi alltid vara, mitt i världen, omgivna av hungriga lejon men utan att förlora friden: lugna. Med kärlek, tro och hopp, utan att någonsin glömma att Herren, om det är lämpligt, kommer att göra många underverk.

Jag vill påminna er om att om ni är uppriktiga, om ni visar er som ni är, om ni blir gudomliggjorda på ödmjukhetens och inte högmodets grund, så kommer ni och jag att vara trygga under alla förhållanden. Vi kommer alltid att kunna tala om segrar och kalla oss segrare. Det kommer att vara segrar som äger rum i vårt innersta, av kärlek till Gud, och skänker själen lugn, lycka och förståelse.

Ödmjukheten kommer att driva på oss så att vi utför storverk; men ett villkor är att vi inte förlorar medvetenheten om vår ringhet ur sikte och att vår övertygelse om vår arma nöd växer för var dag som går. Medge utan att tveka att du är en tjänare som är skyldig att utföra ett stort antal tjänster. Stoltsera inte med att kallas Guds son - låt oss erkänna nåden, men inte glömma vår natur -; bli inte inbilsk om du har tjänat väl, för du har gjort det du var skyldig att göra. Solen utför sin uppgift, månen lyder; änglarna utför sina uppdrag. Det redskap som Herren valde för hedningarna säger följande: Jag är inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka (1 Kor 15:9) … Inte heller vi skall eftersträva att bli lovordade för våra alltid ynkliga förtjänster.

Ödmjukhet och glädje

Rädda mig från falska och orättfärdiga människor. Mässtexten talar ånyo om det goda gudomliggörandet. Inför våra ögon påpekar den vilket dåligt virke vi är gjorda av och alla våra onda böjelser; och därefter uppmanas vi att be: emitte lucem tuam, sänd ditt ljus och din sanning, som har lett mig, som har fört mig till ditt heliga berg. Jag erkänner gärna för er att jag blev djupt rörd av att läsa dessa ord ur gradualet.

Hur skall vi uppföra oss för att uppnå detta goda gudomliggörande? I Evangeliet läser vi att Jesus inte ville vandra i Judéen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Han, som med en viljehandling hade kunnat undanröja sina fiender, använde sig även av mänskliga medel. Han, som var Gud och hade kunnat förändra omständigheterna han befann sig i helt enkelt genom att bestämma att så skulle ske, har givit oss ett hänförande exempel att lära av: han gick inte till Judéen. Hans släktingar sade då till honom: Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. De ville att han skulle ställa till med skådespel. Förstår ni? Inser ni att detta är en lektion i gott gudomliggörande och ont gudomliggörande?

Gott gudomliggörande: må de som känner ditt namn förtrösta på dig - säger vi i offertoriet - ty du överger inte dem som söker dig, Herre. Och vi, redskap av lera som lagats med många sinkor, gläder oss, för han har inte glömt de betrycktas klagorop, de ödmjukas klagorop.

Sätt inte den minsta tilltro till dem som framställer dygden ödmjukhet som någonting som förnedrar människan eller dömer henne till evig sorg. Att veta med sig att man är lera som lagats med sinkor är en aldrig sinande källa till glädje, det innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son. Och kan man känna större glädje än den man upplever när man är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn? Varför blir vi människor ledsna? Därför att jordelivet inte utvecklas som vi själva hoppas, därför att vi möter hinder som gör det omöjligt eller svårare för oss att tillfredställa våra önskemål.

Ingenting av allt detta händer när en människa lever av den övernaturliga verklighet som det gudomliga barnaskapet är. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Som jag alltid brukar upprepa: må de vara ledsna, som envisas med att vägra erkänna att de är Guds barn.

Låt oss avsluta med två böner tagna ur dagens liturgi. De skall stiga mot himlen som pilar ur våra munnar och hjärtan: Allsmäktige Gud, ge oss en sådan kärlek till de heliga mysterierna, att vi för varje dag förs närmare de himmelska tingen. Och vi ber dig Herre, att vi alltid må tjäna dig enligt din vilja. Att tjäna, att tjäna, mina barn, det är vår uppgift: att vara allas tjänare, för att de troendes folk i våra dagar må öka i förtjänst och antal.

Se på Maria! Aldrig har någon varelse hängivit sig med större ödmjukhet åt Guds planer. Ödmjukheten hos denna Herrens tjänarinna, ancilla Domini, är skälet till att vi åkallar henne som causa nostrae laetitiae, orsak till vår glädje. Efter att ha syndat genom att i sitt vansinne vilja bli lik Gud, gömde sig Eva för Herren och skämdes: hon var ledsen. Genom att erkänna sig vara Herrens tjänarinna blir Maria Guds Ords moder och fylls av glädje. Må hennes jubel, en god moders glädje, smitta av sig till oss alla. Må vi på denna punkt brås på henne - den heliga Maria - och därigenom bli alltmer lika Kristus.

Detta kapitel på ett annat språk