Josemaría Escrivá Obras
94

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir ”gudomliggjord”. I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord ”ni blir såsom Gud” (1 Mos 3:5).

Föregående Se kapitel Nästa