Josemaría Escrivá Obras
84

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

Föregående Se kapitel Nästa