Jag kan inte säga vilken mänsklig dygd som är den viktigaste, eftersom det beror på vilket perspektiv man har. Det är dessutom en onödig frågeställning, eftersom det inte handlar om att utöva en eller flera dygder. Det är nödvändigt att kämpa för att förvärva och utöva alla dygder. Alla dygder står i ett inbördes samband med varandra. Om vi bemödar oss om att vara uppriktiga blir vi rättvisa, glada, kloka, fridfulla.

Distinktionen mellan personliga och sociala dygder anser jag inte heller vara övertygande. Ingen dygd kan främja egoism; varje dygd får nödvändigtvis positiva följder för vår egen själ och för vår omgivning. Då vi alla är människor, och dessutom Guds barn, kan vi inte anse att livet går ut på att frenetiskt sammanställa en lysande meritförteckning eller att göra en strålande karriär. Vi måste alla känna oss solidariska. Med den nåd vi har erhållit är vi även bundna till varandra genom de övernaturliga banden i de heligas gemenskap.

Samtidigt måste vi komma ihåg att beslutsfattande och ansvar faller inom området för den enskildes frihet och därför är även dygder radikalt personliga, de tillhör personen. Men samtidigt kämpar ingen ensam i denna kamp för kärleken, ingen är en lösryckt vers, brukar jag säga. På något sätt hjälper eller stjälper vi varandra. Vi är alla länkar i samma kedja. Be nu tillsammans med mig Herren vår Gud om att denna kedja må binda oss vid hans Hjärta tills den dag kommer då vi ser Honom ansikte mot ansikte i himlen för alltid.