Josemaría Escrivá Obras
59

Jag vill hävda, och det är inte av förmätenhet, att jag genast märker om jag talar för döva öron eller om mina ord lämnar åhöraren oberörd. Låt mig öppna mitt hjärta för er så att ni tillsammans med mig kan tacka Gud. När jag år 1928 såg vad Herren ville att jag skulle göra, skred jag omedelbart till verket. Under de åren - tack, Herre, för jag fick tillfälle att lida mycket och att älska mycket! - ansåg vissa att jag var galen; andra, som ville visa sig förstående, kallade mig drömmare, men hävdade att mina drömmar var omöjliga att förverkliga. Trots allt, och trots mitt eget elände, fortsatte jag utan att tappa modet. Eftersom det där inte var mitt, banade det sig en väg genom alla svårigheter och har idag blivit verklighet, det har spridits över hela världen, på alla breddgrader, och de flesta tycker att det är hur naturligt som helst, för Herren har sett till att man känner igen att det är hans.

Jag sade nyss att det räcker med att jag växlar några ord med någon för att inse om han förstår mig eller inte. Jag är inte som en ruvande höna som en främmande hand lurar på ett ankägg. Dagarna går och först när äggen kläcks och hönan ser att en främmande dunboll osmidigt vaggar omkring - ena benet hit, andra dit - bland de andra förstår hon att det inte rör sig om en av hennes egna och att den aldrig kommer att lära sig pipa, oavsett hur mycket den anstränger sig. Jag har aldrig behandlat någon som vänt mig ryggen illa, inte ens när man besvarat min önskan att hjälpa med oförskämdheter. Därför noterade jag en gång, det var år 1939, en skylt som jag såg på en byggnad där jag ledde en reträtt för studenter. Texten löd så här: Varje vandrare må följa sin egen väg; det var ett användbart råd.

Föregående Se kapitel Nästa