Josemaría Escrivá Obras
55

Många påbörjar men få avslutar. Vi som försöker uppföra oss som Guds barn bör tillhöra den senare kategorin. Glöm inte att bara uppgifter som avslutas med kärlek, som avslutas väl, förtjänar det beröm från Herren som vi kan läsa i den heliga Skrift: Slutet är bättre än början.

Ni har kanske redan hört mig berätta följande anekdot under något annat föredrag. Jag vill hur som helst åter påminna er om den, eftersom den är mycket talande och lärorik. Vid ett visst tillfälle letade jag i det romerska ritualet efter en bön för att välsigna den sista stenen i en byggnad, den viktiga sten som är så betydelsefull eftersom den på ett symboliskt sätt förenar många människors hårda, ansträngande och uthålliga arbete som varat i många långa år. Jag blev mycket förvånad då jag märkte att det inte fanns någon. Jag fick nöja mig med en benedictio ad omnia, en allmän välsignelse. Jag erkänner att jag tyckte att en sådan brist verkade omöjlig, och gick långsamt igenom ritualets index, flera gånger, men förgäves.

Många kristna är inte längre övertygade om att det helgjutna liv som Herren kräver av sina barn förutsätter att vi verkligen bemödar oss om att omsorgsfullt slutföra våra uppgifter - som vi skall helga - även i dess minsta delar.

Vi får inte erbjuda Herren något som inom ramen för våra stackars mänskliga begränsningar inte är perfekt, fläckfritt, noggrant utfört även i minsta detalj: Gud tar inte emot hafsverk. Ni får inte offra något med fel, förmanar oss den heliga Skrift, ett sådant blir inte till behag. Därför måste vars och ens arbete, de göromål som vi ägnar våra dagar och vår energi åt, vara ett offer som är värdigt Skaparen, operatio Dei, Guds arbete och arbete för Gud: kort sagt, ett fulländat, oklanderligt utfört arbete.

Föregående Se kapitel Nästa