Josemaría Escrivá Obras
54

Detta bör vara frukten av dagens bön: att vi blir övertygade om att vår jordiska vandring - under alla omständigheter och i varje stund - är till för Gud, att den är en ärorik skatt, ett återsken av himlen; att den, i våra händer, är någonting underbart som vi måste förvalta, med ansvarskänsla inför människorna och inför Gud, utan att byta stånd, mitt på gatan, genom att helga vårt yrke, vårt familjeliv, vårt sällskapsliv, all vår verksamhet som kan verka alltigenom jordisk.

När jag var 26 år gammal och förstod vidden av åtagandet att tjäna Herren i Opus Dei, bad jag Honom av all min själ att få en 80-årings pondus. Jag bad min Gud om en högre ålder - barnsligt, med en nybörjares naivitet - för att kunna utnyttja tiden, för att lära mig att dra nytta av varje minut i hans tjänst. Herren kan skänka sådana rikedomar. Kanske du och jag kommer att kunna säga: Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt. Ungdom måste inte vara liktydig med tanklöshet, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är klok och vis bara för att man är gammal.

Vänd dig tillsammans med mig till Kristi moder. Du vår moder, som har sett Jesus växa, som har sett Honom ta vara på sin vandring bland människorna: lär mig att använda mina dagar i Kyrkans och människornas tjänst; goda moder, lär mig att närhelst det behövs höra i mitt hjärtas innersta, som en kärleksfull förebråelse, att min tid inte tillhör mig, den tillhör vår Fader, som är i himlen.

Föregående Se kapitel Nästa