Vi har sprungit som hjorten, som längtar efter vattenbäckarna - törstiga, med läpparna spruckna av torka. Vi vill dricka ur denna källa av levande vatten. Utan konstigheter, rör vi oss under hela dagen i denna överflödande och klara källa av friskt vatten som flödar fram till det eviga livet. Ord är överflödiga, för tungan förmår inte uttrycka sig; förståndet har nu blivit stilla. Man resonerar inte, man betraktar! Och själen brister åter ut i sång, en ny sång, därför att den känner och vet att den hela tiden är inför Guds kärleksfulla blick.

Jag talar inte om extraordinära situationer. De är, eller kan mycket väl vara, vardagliga fenomen i vår själ: en kärlekens galenskap, som utan spektakel och utan överdrifter lär oss att lida och att leva, därför att Gud ger oss visheten. Vilket själslugn, vilken frid, vi erfar då vi har slagit in på den smala vägen som leder till livet!