Jag glömmer aldrig - det är redan många år sedan - ett tillfälle då jag hade gått för att be i katedralen i Valencia och gick förbi den vördnadsvärde Ridauras grav. Man berättade då för mig att denne präst, när han redan var mycket gammal och man frågade honom hur många år han hade på nacken, med stor övertygelse svarade så här på valenciansk dialekt: poquets - inte särskilt många!, bara de år jag har tjänat Herren. För många av er räcker ena handens fingrar för att räkna de år som gått sedan ni bestämde er för att umgås med vår Herre, att tjäna honom i världen, i er egen miljö och genom era vanliga arbeten och göromål. Men den detaljen är inte särskilt viktig. Vad som däremot verkligen är viktigt är att det i vår själ inpräntas att kallelsen till helighet, som Jesus Kristus riktar till alla människor utan undantag, kräver att vi ständigt odlar vårt inre liv och dagligen utövar de kristna dygderna. Och inte på vilket sätt som helst, inte bara utöver det vanliga eller ens på ett utomordentligt sätt: vi bör anstränga oss så att vi lyckas utöva dem heroiskt, i uttryckets starkaste och mest kategoriska bemärkelse.