Josemaría Escrivá Obras
264

Låt oss nu betrakta den där andra fiskfångsten, efter Jesu Kristi lidande och död. Petrus har förnekat Mästaren tre gånger och gråtit av ödmjuk smärta; tuppen som gol påminde honom om Herrens varning och han har bett om förlåtelse ur djupet av sin själ. Medan han väntar, ångerfull, på att löftet om återuppståndelsen skall gå i uppfyllelse, utövar han sitt yrke och går och fiskar. I fråga om detta fiske, frågar man oss ofta varför Petrus och Sebedaios söner återvände till de uppgifter de hade innan Herren kallade dem. De var ju nämligen fiskare när Jesus sade till dem: följ mig, jag skall göra er till människofiskare. Till dem som förvånas över detta handlande, skall man svara att det inte var förbjudet för Apostlarna att utöva sitt yrke, då det var legitimt och hederligt.

Apostolatet, denna iver som förtär en vanlig kristens inre, är inte någonting som skiljer sig från det vardagliga arbetet: det hör ihop med arbetet, som blir till ett tillfälle att personligt möta Kristus. I detta arbete, då vi anstränger oss sida vid sida med våra kollegor, våra vänner, våra släktingar, och delar deras intressen, kan vi hjälpa dem att nå fram till Kristus, som väntar på oss på sjöns strand. Innan vi blev apostlar, var vi fiskare. Efter att ha blivit apostlar är vi fortfarande fiskare. Vi har samma yrke, dessförinnan och därefter.

Föregående Se kapitel Nästa