Josemaría Escrivá Obras
247

För vissa är kanske allt detta bekant; för andra nytt; för alla är det mödosamt. Men så länge jag lever kommer jag inte att upphöra att förkunna att det är absolut nödvändigt att vara en bönens människa, alltid!, vid alla tillfällen och under de mest skiftande omständigheter, för Gud överger oss aldrig. Det är inte kristet att se på vänskapen med Gud som uteslutande en sista utväg. Är det normalt att ignorera eller förakta dem man älskar? Självfallet inte. Våra ord, önskningar och tankar går ständigt till dem vi älskar: det är som om de ständigt vore närvarande. Så bör det vara även med Gud.

Om vi söker Herren på det sättet, blir hela vår dag ett enda förtroligt och förtröstansfullt samtal. Jag har sagt och skrivit det många gånger, men jag har ingenting emot att upprepa det, för vår Herre får oss att inse - genom sitt exempel - att detta är det säkraste sättet att handla: ständig bön, från morgon till kväll och från kväll till morgon. När allt går lätt, så säg: Tack, min Gud! När du går igenom en svår period, så upprepa: Herre, överge mig inte! Och denne Gud, som har ett milt och ödmjukt hjärta, kommer inte att glömma våra böner eller vara likgiltig, för han har sagt be så skall ni få, sök, så skall ni finna, bulta, så skall dörren öppnas.

Låt oss därför se till att aldrig förlora vårt övernaturliga perspektiv och se Gud bakom varje händelse: inför det som är trevligt och det som är otrevligt, inför tröst och ... då vi är otröstliga till följd av en kär människas död. Det första du gör skall alltid vara att tala med din Fader Gud, att sök Herren som finns i själens centrum. Det är inte något obetydligt, av ringa värde: det är ett tydligt uttryck för ett ständigt inre liv, en äkta dialog av kärlek. Det är ett handlande som inte kommer att ge oss någon psykisk deformation, ty - för en kristen - måste det vara lika naturligt som hjärtats slag.

Föregående Se kapitel Nästa