Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Guds vänner > Att leva av bön > Punkt 245
245

Vi har redan börjat vår vandring längs bönens väg. Men hur skall vi fortsätta? Ni har säkert lagt märke till hur många - kvinnor och män - verkar tala med sig själva och lyssna förnöjt på sig själva. Det är en nästan oavbruten ström av ord, en monolog i vilken de oförtröttligt dröjer vid de problem som bekymrar dem, utan att ta till de medel som skulle kunna lösa dem; kanske drivs de rentav endast av en sjuklig önskan att väcka medlidande eller beundran. Man skulle kunna tro att de inte önskar något annat.

När man verkligen vill lätta sitt hjärta kommer man, om man är rättfram och enkel, att be personer som älskar och förstår en om råd; att samtala med sin far, sin mor, sin hustru eller make, sin bror eller vän. Redan detta är dialog, även om man ofta snarast önskar låta sina känslor breda ut sig, berätta vad som händer och sker, än lyssna till råd. Låt oss börja handla så med Gud, säkra på att han lyssnar på oss och svarar; då kommer vi att bli uppmärksamma på Honom och öppna vårt samvete för ett ödmjukt samtal för att i förtroende redogöra för allt som rör sig i vårt huvud och i vårt hjärta: glädjeämnen, sorger, förhoppningar, besvikelser, framgångar, misslyckanden och rentav de minsta detaljer som inträffat under dagens lopp. Vi kommer att ha erfarit att allting intresserar vår himmelske Fader.

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa