244

Jag har aldrig tröttnat på att tala om bön, och med Guds nåd kommer jag aldrig att göra det. På 1930-talet, när jag som då var en ung präst uppsöktes av personer ur alla möjliga livssituationer -studenter, arbetare, friska och sjuka, rika och fattiga, präster och lekmän - som försökte följa Herren på närmare håll, gav jag dem alltid detta råd: Be. Och om någon svarade: "Jag vet inte ens hur jag skall börja", föreslog jag att han skulle försätta sig i Herrens närvaro och ge uttryck för sin oro, sin bedrövelse, med samma klagan: "Herre, jag kan inte!" Och ur dessa ödmjuka och förtroliga samtal tog många gånger ett nära umgänge med Kristus form, ett ständigt samtal med Honom.

Det har gått många år, och jag känner inte till något annat recept. Om du inte anser dig vara förberedd, vänd dig då till Jesus som hans lärjungar gjorde: lär oss att be! Du kommer att erfara hur den helige Ande stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord som inte kan återges, för det saknas lämpliga sätt för att beskriva deras djup.

Vilken fasthet Guds ord måste ge upphov till i oss! Det var inte mitt påhitt, då jag under min prästerliga tjänst upprepade och oförtröttligt fortsätter att upprepa detta råd. Det står nedtecknat i den heliga Skrift, det är där jag har lärt mig det. Herre, jag kan inte vända mig till dig! Herre, lär oss att be! Och då kommer all denna den helige Andes kärleksfulla hjälp - ljus, eld, häftig vind - som tänder lågan och gör så att den förmår orsaka bränder av kärlek.

Denna punkt på ett annat språk