Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.