Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Guds vänner > Den kristnes hopp > Punkt 208
208

Men även om det finns en uppsjö räddhågsna och lättsinniga människor, finns det i denna vår värld även många rättframma människor som drivs av ädla ideal - även om de ofta inte har något övernaturligt mål utan drivs av ren människokärlek - och som agerar generöst och självuppoffrande för att tjäna andra, för att hjälpa sina medmänniskor i deras lidande och svårigheter. Jag känner alltid att jag måste respektera och även beundra människor som ihärdigt och beslutsamt arbetar för ett rent ideal. Jag anser emellertid även att jag är skyldig att erinra om att allt som vi påbörjar här nere, om vi ser det som uteslutande vårt eget företag, föds med förgänglighetens stämpel. Meditera över Skriftens ord: Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning.

Denna flyktighet kväver inte hoppet. Tvärtom, när vi erkänner hur små och tillfälliga jordiska initiativ är, öppnas vårt arbete för det verkliga hoppet, som upphöjer all mänsklig verksamhet och omvandlar den till en plats för ett möte med Gud. Därigenom upplyses uppgiften med ett beständigt ljus som avlägsnar besvikelsens mörker. Men om vi gör timliga projekt till självändamål, om vi inte längre har blicken fäst på vår eviga boning och det mål som vi har skapats för - att älska och lovprisa Herren och att därefter äga Honom i himlen - blir de mest strålande avsikter svek och rentav ett medel för att förnedra människan. Den helige Augustinus erfor mycket bitterhet då han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför Honom. Minns hans uppriktiga och berömda utrop: Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig! Det finns kanske inte något så tragiskt i en människas liv som det självbedrägeri hon hänger sig åt då hon förvanskar eller förfalskar hoppet genom att sätta sitt hopp till något annat än den Kärlek som mättar utan att mätta.

Säkerheten i att känna - att veta - att vi är Guds barn fyller mig - och jag hoppas även er - med verkligt hopp, och eftersom hoppet är en övernaturlig dygd anpassar det sig till vår mänskliga natur då det ingjuts i oss och blir även en mycket mänsklig dygd. Jag är lycklig eftersom jag är säker på att vi kommer att nå himlen om vi håller ut till slutet; jag gläds åt den lycka som vi kommer att få ta del av, quoniam bonus, eftersom min Gud är god och hans barmhärtighet oändlig. Denna övertygelse får mig att inse att endast det som bär Guds märke kan uppvisa evighetens outplånliga spår och ha ett oförgängligt värde. Därför avlägsnar hoppet mig inte från denna världens angelägenheter, utan får mig att närma mig dem på ett nytt sätt, ett kristet sätt, som innebär att man i allting försöker avslöja det band som förenar den fallna naturen med Gud Skaparen och Gud Återlösaren.

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa