Vi bör bedöma saker på samma sätt som Gud gör, aldrig förlora det övernaturliga perspektivet och räkna med att Jesus även använder sig av vårt elände för att hans ära skall stråla. När ni känner att egenkärleken, tröttheten, missmodet och lidelsernas tyngd börjar slingra sig in i era själar, så skall ni reagera snabbt och lyssna till Mästaren, utan att skrämmas alltför mycket av den sorgliga anblicken av det vi alla verkligen är. Så länge som vi lever kommer våra personliga svagheter alltid att åtfölja oss.

Detta är den kristnes väg. Det är nödvändigt att oförtröttligt, med en kraftfull och ödmjuk tro, ropa: Herre, lita inte på mig! Jag litar däremot på dig. Och när vi då i vår själ får en känsla av den kärlek, det medlidande, den ömhet som Jesus Kristus ser på oss med, för han överger oss inte, kommer vi att förstå djupet av Apostelns ord: virtus in infirmitate perficitur;¹ med tro på Herren, trots vårt elände - eller rättare sagt, med vårt elände - kommer vi att vara vår Fader Gud trogna. Guds makt kommer att skina igenom och stödja oss i vår svaghet.