Josemaría Escrivá Obras
19

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Föregående Se kapitel Nästa