Josemaría Escrivá Obras
173

Kärleken till nästan, som kan sägas vara rättvisan som generöst svämmar över sina bräddar, kräver först och främst att man gör sin plikt: man börjar med vad som är rätt; man fortsätter med vad som är skäligt ...; men för att älska krävs mycket takt, mycket finkänslighet, mycket respekt, mycket vänskaplighet: kort sagt, det är nödvändigt att följa Apostelns råd: Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Först då kommer vi verkligen att fullt ut leva kärleken till nästan, eftersom vi uppfyller Kristi bud.

Enligt mig finns det inget tydligare exempel på denna praktiska förening mellan rättvisan och kärleken till nästan, än det sätt som mödrar handlar på. De älskar alla sina barn med samma kärlek, och det är just den kärleken som får dem att behandla dem på olika sätt - med en ojämlik rättvisa - eftersom varje barn är olikt de andra. Nå, även i förhållandet till våra medmänniskor fullkomnar och kompletterar kärleken till nästan rättvisan, eftersom den får oss att uppträda på olika sätt gentemot olika människor, att anpassa oss till deras konkreta omständigheter, så att vi skänker glädje till den som är ledsen, kunskap till den som saknar bildning, tillgivenhet till den som känner sig ensam ... Rättvisan säger att man skall ge åt var och en sitt, vilket inte är detsamma som att ge samma sak till alla. Den utopiska egalitarismen är källan till de största orättvisor.

För att alltid handla på det sättet, som dessa goda mödrar, måste vi glömma oss själva, inte eftersträva någon annan värdighet än att tjäna våra medmänniskor, som Jesus Kristus, som förkunnade att Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. För det krävs att man ihärdigt underordnar sin egen vilja Guds förebild, att man arbetar för alla, att man kämpar för sina medmänniskors eviga lycka och jordiska välgång. Jag vet ingen bättre väg för att vara rättvis än att leva ett liv av hängivelse i andras tjänst.

Föregående Se kapitel Nästa