Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Guds vänner > Vardagslivets storhet > Punkt 17
17

Kanske - rannsaka dig grundligt - förtjänar inte vi heller att hyllas som den där landsortsprästens åsna. Vi har arbetat mycket, innehaft den ena eller den andra ansvarsfulla posten, du har triumferat i den ena eller den andra världsliga angelägenheten... men, i Guds närvaro, hittar du verkligen ingenting som du borde beklaga? Har du verkligen försökt att tjäna Gud och dina bröder människorna, eller har du främjat din egoism, din personliga ära, dina ambitioner, din uteslutande jordiska, sorgligt förgängliga, framgång?

Om jag talar lite kärvt till er, så är det för att jag ännu en gång vill göra en mycket ärligt menad akt av ånger och för att jag skulle vilja att även var och en av er bad om förlåtelse. Då vi ser vår otrohet, våra många misstag, vår svaghet, vår feghet - var och en sin egen - skall vi av allt vårt hjärta upprepa Petri ångerfulla utrop: Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te! Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig, trots mitt elände! Och jag vågar tillägga: du vet att jag älskar dig just på grund av mitt elände, för det gör att jag lutar mig mot dig som är styrkan: quia Tu es, Deus, fortitudo mea. (1) Och från den utgångspunkten kan vi börja om.

(1) [För du Herre är min styrka] Ps 42:2.

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa