Josemaría Escrivá Obras
158

Låt er inte hejdas av något hycklande skäl: ge medicinen outspädd. Men handla moderligt, med samma oändliga ömhet som våra mödrar visade då de tog hand om oss och våra små eller stora sår efter att vi som barn lekt och snubblat. När det är nödvändigt att vänta några timmar, väntar man; men aldrig mer tid än nödvändigt, för att göra det vore liktydigt med bekvämlighet och feghet, vilket är någonting helt annat än klokhet. Var inte rädda för att desinfektera sår, särskilt ni som har ansvar för att bilda andra.

Det är möjligt att någon kommer att gå fram till den som måste bota men inte kan bestämma sig för att göra det eller är rädd för att ta sig an sin uppgift, och försåtligt viska i hans öra: Mästare, vi vet att du är uppriktig.... Finn er inte i sådant ironiskt beröm: de som inte anstränger sig för att omsorgsfullt utföra sina uppgifter är inte mästare, för de visar inte den rätta vägen; de är inte uppriktiga, för med sin falska klokhet föraktar de tydliga regler eller anser dem vara överdrivna, regler som bekräftats tusentals gånger genom rättfärdigt handlande, genom ålderns erfarenhet, genom kunskap om hur man styr, genom kännedom om människans svaghet och den kärlek till varje får som gör att man talar, ingriper, bryr sig om.

Falska mästare är rädda för att ta reda på hela sanningen; de fylls av obehag vid blotta tanken - eller snarare skyldigheten - att ta till ett botemedel som under vissa omständigheter kan vara smärtsamt. Ett sådant handlande - var så säkra - är varken klokt, kärleksfullt eller förnuftigt; ett sådant förhållningssätt är fegt, ansvarslöst, vettlöst och dumt. Det är samma personer som senare, panikslagna inför katastrofen, försöker förhindra skadan när det redan är för sent. De minns inte att dygden klokhet kräver att man i god tid överväger och ger råd med utgångspunkt i sin mognad, gammal erfarenhet, klarsynthet och frispråkig uppriktighet.

Föregående Se kapitel Nästa