Josemaría Escrivá Obras
151

Ett starkt minne från min barndom är de vägvisare som man i mina hemtrakter placerade ut längs stigarna bland bergen. Det var höga stolpar, vanligtvis rödmålade, som drog till sig min uppmärksamhet. Man förklarade då för mig att när snön faller och täcker stigar, fält och ängar, skogar, klippor och stup, sticker pålarna upp som säkra referenspunkter, så att man alltid kan veta var vägen går.

I det inre livet sker någonting liknande. Det finns vårar och somrar, men även vintrar, dagar utan sol och nätter utan måne. Vi får inte låta umgänget med Jesus Kristus bero på hur vi för tillfället känner oss eller på humörets svängningar. Att göra det skulle vara liktydigt med egoism och bekvämlighet och är inte heller förenligt med kärlek.

När det snöar och blåser kallt kommer därför ett antal solida och djupt rotade - men alls inte sentimentala - fromhetsövningar som är anpassade efter vars och ens omständigheter att vara som de där rödmålade pålarna som fortsätter att visa oss vilken väg vi skall gå tills Herren beslutar att solen skall skina igen, tills isen smälter och hjärtat lever upp på nytt och brinner med en eld som i själva verket aldrig hade slocknat: den var bara täckt som glödande kol av en prövotids aska, eller av vårt eget minskade engagemang eller bristande offervilja.

Föregående Se kapitel Nästa