Josemaría Escrivá Obras
146

Den fromhet som föds ur det gudomliga barnaskapet är en djupt rotad inställning i själen som till sist genomsyrar hela vårt liv: den är närvarande i alla våra tankar, alla våra önskningar, alla vårt hjärtas rörelser. Har ni inte tänkt på att barnen i en familj tar efter sina föräldrar till och med utan att lägga märke till det? De upprepar deras gester och vanor, de uppför sig på många sätt lika.

Detsamma händer i ett snällt Guds barns uppförande: man uppnår - utan att veta hur eller på vilket sätt - det underbara gudomliggörande som hjälper oss att se på händelser ur trons övernaturliga perspektiv. Man älskar alla människor som vår Fader i himlen älskar dem och - det är det viktigaste - man får en ny energi i sina dagliga ansträngningar för att närma sig Herren. Jag insisterar, vårt elände är inte viktigt, för vår Fader Guds kärleksfulla armar är alltid redo att lyfta oss.

Ni har säkert märkt vilken stor skillnad det är mellan ett barn och en vuxen som faller. För barn är det vanligtvis inte så viktigt om de ramlar: de snubblar ju så ofta! Och om barnet börjar gråta, så säger dess far: män gråter inte. Så avslutas incidenten med att barnet försöker göra sin far till viljes.

Men se vad som händer om en vuxen tappar balansen och ramlar framstupa till marken. Vore det inte för medlidandet, kunde det ge upphov till munterhet, till skratt. Men hos en gammal människa kan fallet dessutom få allvarliga följder och kanske rentav leda till obotliga skador. I det inre livet måste vi alla vara quasi modo geniti infantes, som dessa små liv som verkar vara gjorda av gummi, som till och med har roligt åt sina fall, för de reser sig genast upp och fortsätter springa; och de saknar heller inte - när det behövs - sina föräldrars tröst.

Om vi ser till att uppföra oss som dem, så kommer våra snubblanden och misslyckanden i det inre livet - som för övrigt är oundvikliga - aldrig att leda till bitterhet. Vi kommer att reagera med smärta, men utan uppgivenhet, och med ett leende som väller fram, som rent vatten, ur glädjen av att vi vet oss vara barn till den Kärlek, den storhet, den oändliga vishet, den barmhärtighet som vår Fader är. Jag har under mina år i Herrens tjänst lärt mig att vara ett litet barn inför Gud. Och jag ber er att vara quasi modo geniti infantes, barn som längtar efter Guds ord, Guds bröd, Guds näring, Guds styrka, för att hädanefter uppföra oss som vuxna kristna.

Föregående Se kapitel Nästa