Josemaría Escrivá Obras
145

Låt oss åter fästa blicken på Mästaren. Kanske hör även du i denna stund den förebråelse som riktades till Tomas: Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!;och på samma sätt som Aposteln kan även du ropa med uppriktig ånger: Min Herre och min Gud! jag erkänner dig slutgiltigt som min Mästare och jag kommer hädanefter för alltid - med din hjälp - att ta vara på din undervisning och anstränga mig för att följa den lojalt.

Några sidor tidigare i Evangeliet återupplever vi den scen i vilken Jesus har dragit sig tillbaka i bön och lärjungarna är nära, förmodligen betraktar de Honom. När han hade slutat, bestämde sig en av dem för att bönfalla Honom: Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Då sade han till dem: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat.

Lägg märke till hur förvånande svaret är. Lärjungarna lever ständigt tillsammans med Jesus Kristus och mitt under ett av deras samtal anger Herren för dem hur de skall be; han avslöjar Guds barmhärtighets stora hemlighet: att vi är Guds barn och förtröstansfullt kan samtala med Honom som ett barn pratar med sin far.

När jag ser hur vissa framställer fromhetslivet, den kristnes umgänge med sin Herre, på ett sätt som får det att framstå som otrevligt, teoretiskt, formalistiskt och fyllt av själlöst reciterande som snarare främjar anonymitet än ett personligt samtal på tu man hand med Gud vår Fader - äkta muntlig bön är aldrig anonym - kommer jag att tänka på Herrens råd: När ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Och en kyrkofader gör följande kommentar: Jag tror att Kristus befaller oss att undvika långa böner; men inte långa i fråga om tid, utan i fråga om en oändlig mängd ord... Herren själv gav oss exemplet med änkan som i kraft av sina böner besegrade den orättvise domarens motstånd, och det där andra exemplet där den störande mannen kom olägligt nattetid och mer på grund av sin envishet än av vänskap lyckades få sin vän att stiga upp (jfr Luk 11:5-8; 18:1-8). Med dessa båda exempel uppmanar han oss att be ständigt, men inte genom att sammanställa oändliga böner, utan genom att enkelt berätta om våra behov för Honom.

Men i alla fall: om ni börjar be och inte kan samla er uppmärksamhet för att samtala med Gud, eller om ni känner er torra och ert huvud inte verkar kunna uttrycka en enda tanke, eller om ert hjärta verkar avdomnat, råder jag er att göra vad jag alltid försöker göra under dessa omständigheter. Försätt er i er Faders närvaro och säg åtminstone till Honom: Herre, jag kan inte be, jag kommer inte på någonting att berätta för dig! ... Och var säkra på att i samma ögonblick kommer ni att ha börjat be.

Föregående Se kapitel Nästa