Låt oss ta ett annat exempel, även det hämtat ur vardagslivet. Det är den helige Paulus som nämner det: Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Ni behöver bara se er omkring. Tänk på hur många uppoffringar olika män och kvinnor gör - mer eller mindre gärna - för att vårda sin kropp, bevara sin hälsa, vinna uppskattning … Skulle inte vi kunna skakas om av Guds ofantliga kärlek, som mänskligheten besvarar så lite, och tukta det som behöver tuktas för att vårt förnuft och vårt hjärta skall kunna vara lite närmare Gud?

Det kristna sinnelaget har blivit så omtöcknat i många samveten att då man talar om självtukt och botgöring så tänker man bara på stora fastor och tagelskjortor som nämns i vissa beundransvärda helgons biografier. Då vi började denna betraktelse angav vi som en självklar förutsättning att vi skall efterlikna Jesu Kristi sätt att handla. Förvisso förberedde han sig inför början på sitt offentliga liv genom att dra sig tillbaka till öknen och fasta fyrtio dagar och fyrtio nätter, men dessförinnan och därefter utövade han dygden måttfullhet med sådan naturlighet att hans fiender utnyttjade det för att förtala Honom genom att säga att han var en frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.