När ni var barn kanske ni fick höra berättelsen om bonden som fick en guldfasan i gåva. Efter den första glädjen och förvåningen över presenten, började den nye ägaren leta efter en plats där han kunde förvara fågeln. Efter flera timmar, mycken tvekan och många funderingar, bestämde han sig för att sätta den i hönshuset. Hänförda av nykomlingens skönhet kretsade hönorna kring fasanen med häpnaden hos den som har mött en halvgud. Mitt i uppståndelsen blev det dags för utfodring och så snart bonden kastat de första nävarna kli, rusade fasanen - glupande hungrig efter den långa väntetiden - fram för att fylla sin buk. Inför denna tarvliga åsyn - det undersköna kreaturet åt lika glupskt som vilket simpelt djur som helst - kastade sig de desillusionerade kamraterna i hönsgården över den fallna idolen med sina näbbar och pickade av alla dess fjädrar. Lika sorgligt faller den som avgudar sig själv; och ju mer den olycklige har förlitat sig på sina egna krafter i högmodig förtröstan på sin egen förmåga, desto hårdare blir fallet.

Dra praktiska konsekvenser av detta för ert dagliga liv, känn er som förvaltare av några talenter - övernaturliga och mänskliga gåvor - som ni skall dra nytta av på rätt sätt och gör er kvitt den löjliga villfarelsen att någonting alls tillhör er, som om det vore resultatet uteslutande av era ansträngningar. Glöm inte att det finns ännu en term att ta med i beräkningarna - Gud - som ingen kan bortse från.